Utan att vara direkt troende på något traditionellt sätt, är det ändå tröstrikt att tänka på någon sorts liv efter detta, en plats att mötas, en möjlighet att ge varandra en stor, varm kram, prata i kapp och diskutera vad som hänt sedan sist. Det är sällan att man känner att allt är redan sagt och man vill berätta det som händer i ens liv för stunden. Kanske är man varit med om något dråpligt eller något som skulle berört personen i fråga och man vill ta telefonen för att berätta och kommer på, med ett stick i hjärtat, att det inte är möjligt. Med värk i bröstet, lägger man ner luren och drar handen åt sig.

Trots att sjukdom kanske ibland förändrat våra älskade, ibland är vi kanske inte ens ett känt ansikte för dem, de har redan varit borta länge innan de rent fysiskt också försvinner, så saknar vi och minns vi den person de var.

Ibland är man lättad och glad för att de faktiskt inte behöver kämpa längre, inte behöver ha ont, att de slipper tunga funderingar och oro.

Vår vän, vår mysiga vän, har nu gått vidare och jag tror hon har det bra. Kanske möter hon äntligen de sina som redan gått före henne, kanske står de där någonstans med en öppen famn, kanske väntat vännen vid ett korsord för att hon ska hjälpa till, kanske springer hon över vår äng, ung på nytt, med pigga ben, armarna utsträckta och tittar upp mot allt det blå och skrattar.

Till mig finns det en stående inbjudan, till mina nära som gått bort, att de är välkomna att hälsa på, i drömmen om inte annat är möjligt.

Vi ses igen, kära vän, det känner jag på mig.

30 Nov 2013