Många vänner kan få acceptera att stå tillbaka då det händer nya spännande saker i sina näras liv. Många har svårt att få ihop fritiden då de finner en ny partner, blir så uppslukade att de inte har tid att stanna upp och komma ihåg att slå sin vän en signal. Kanske är det ett nytt intresse eller jobb som tar tiden och orken från sociala kontakter, kanske orkar man endast gilla sina vänners statusar i de sociala medierna.

Jag har inget sådant spännande i mitt liv att skylla på men är glad över de vänner som känner mig väl, låter mig finnas kvar i deras liv, trots att jag är dålig på att höra av mig. Är less på mina egna ord som förklarar hur jag har det just nu, är less på kroppen, är less på att gnälla. Har allt oftare börjat svara på frågan om hur det är: Inte bra, med ett leende på läpparna och istället snabbt fråga tillbaka: Hur är det med dig?

Min förhoppning och vilja, är att jag som vän aldrig ska vara ofin med de mina, att jag inte ska göra dem besvikna, alltid finnas där om så önskas och då jag själv förstår att jag kan göra någon nytta. Jag har en önskan att mina nära alltid ska förstå att jag älskar dem, att de alltid ska förstå att jag finns, oavsett i vilket skick jag är i, kanske behöver jag ibland höra rakt ut att jag behövs, för att jag ska fatta men om så är fallet, ska jag alltid finna ork och tid.

7 Nov 2013