Sitter och ser Paralympics längdsidor på tv och känner ödmjuketen skölja över mig. Vilka idrottskvinnor och män som syns i rutan. Vilka tjejer och killar som kämpar och sliter sig fram i spåren, en del med en eller utan armar, andra utan ben, vissa med protes, det finns synskadade och blinda. De sliter i uppförsbackarna och susar ner för utförsbackarna, sittskiåkarna lutar sig åt sidan, endast en skida tar snön i kurvorna.

Imponerad tittar jag på dessa atleter och ödmjukheten gör mig helt stilla i soffan. Kamerorna sveper över publiken, spända och glada hejar de fram de fantastiska åkarna, kameran går vidare och då kommer ilskan. Där, där står smilfinken Putin med sina män. Denna osympatiska man står där och solar sig i glansen på riktiga ryska hjältar och jag känner hur förbannad jag blir. Ryssland vinner och Ukraina kommer tvåa. Tänker på situationen på Krim och hoppas på omvänd ordning där. Den ryska smilfinken får inga leenden och grattis till framgångarna från Storgatan i Arvidsjaur och jag blir förbannad att han lyckas störa mitt lugn.

15 Mar 2014