Jag har aldrig förkastat livet, vill gärna leva det till fullo, inte lätt alla dagar och månader men generellt går det rätt fint. Jag njuter av livet, är oftast tacksam för det jag har och har en liten som förgyller hela min tillvaro, han får de flesta mörker att fly sin kos med sitt glada livsnjutande och fantastiska personlighet.

Innan liten kom var jag aldrig orolig för döden. Jag trodde som barn att jag skulle dö ung och skrev på för organdonation då jag var arton. Jag skrev meddelanden till efterlevande och berättade för min mor att jag ville kremeras. Jag var nöjd med livet och förklarade för henne att om än jag skulle dö medan jag var ung, ville jag att hon skulle veta att jag var nöjd med mitt liv, att jag hunnit göra och fått uppleva mycket, att visst ville jag göra mer men jag var nöjd så långt.

Jag tar en promenad trots kroppens alla protester, det går inte fort, ser nog något stelt ut, vrider hela kroppen istället för huvudet när jag ska korsa gatan. Smärtan i ländryggen är stark och jag försöker spänna bålen för att fötterna ska fatta att de ska följa med då jag beordrar dem. Sedan går jag förbi…

Jag går förbi ett hus där det saknas en familjemedlem, en som helt nyligen blivit ryckt från livet med många år kvar att leva, trodde jag med många andra. I öronen börjar precis Jill Johansen och Sanna Nilsén sjunga en duett om att vara glad över att man lever. Det värker i maggropen eller kanske är det i hjärtat, när jag tänker på familjen som saknar och sörjer, barn som undrar var pappa är, när han kommer, en andra hälft som så småningom måste få livet och vardagen att rulla trots all smärta.

Jag går vidare, känner min egen fysiska smärta, suger den inåt, gör den lokal. Idag är det inte min dag att gny, gnälla och tycka livet är tungt, för det är det inte för mig, inte idag. Jag har mina nära i livet.

Jag går vidare, rakare i ryggen än för en stund sedan.

Jag lever.

24 Feb 2014