Läste en bok häromdagen (50 nyanser av honom), där det mest oskyldiga som utövades var segelflygning... Det sist nämnda väckte minnen från min egen tur uppe bland fåglarna.

Har tidigare berättat att jag vunnit många konstiga saker på mina skidtävlingar. Ett år vann jag en tävling som heter Silverloppet uppe i Arjeplog. När jag fick mitt pris kom det i ett kuvert, ett presentkort. Jag öppnade det och läste: Du har vunnit en motorsegeltur över norra Skåne. Vad? Jag tävlade ju i Arjeplog, i norra Lappland! Förklaringen var att en läkare som tidigare bott i Arjeplog hade flyttat till Skåne men skänkt denna gåva, då han utövade segelflygning där nere. Tänkte stilla, med ett leende, att det var ett skojigt pris som jag aldrig kommer att kunna utnyttja.

Men ibland stämmer allt. En kär vän bor i södra Skåne och jag och en annan vän skulle åka ner för att hälsa på. Dessa fina vänner tyckte att det lät som en bra idé för mig att använda mig av mitt pris. Vi tog bilen och bilade upp genom Skånes inland. Väldigt intressant, dessa delar av Sverige hade jag aldrig sett, plus massor av kvalitetstid i bilen med mina vänner.

Väl framme, efter några timmar, blir vi hänvisade att köra över en äng, vi ser ett parasoll med stolar och människor. Mannen som kommer till mötes och ska flyga mig är inte läkaren som skänkt priset, för han är bortrest och det ska inte bli motorsegelflyg som utlovats, utan segelflyg. Nå, jag är inte så knusslig och får information och instruktioner. Tillslut får jag kliva i en fallskärm och blir ordentligt fastspänd. Nu börjar det pirra lite i magtrakten. Mer säkerhets föreskrifter och tillslut får jag ta plats i planet.

Jag får sitta längst fram och ”piloten” sitter bakom mig, i det minimala planet, som är så lätt att man skjuter det på plats för hand. Framför mig kan jag se vajern som fästs längst fram i vårt plan och vajerhuset med motorn som ska dra oss och slunga oss upp och ut i luften. Jag vinkar åt mina vänner som nästan ser lika ivriga ut som jag känner mig och jag är helt redo, redo för att flyga utan motor, att sväva fram. Min chaufför kommunicerar med markfolket och plötslig susar vi fram längs marken, sedan en stor smäll, som får mig att hoppa till, då vajern lossnar från vårt glidflyg och sedan, sedan blir det alldeles tyst. Underbart, fantastiskt, magiskt glider vi, vi skär luften, utan några som helst ljud.

”Vi” letar efter god termik, uppvindar, mannen, som håller mitt liv i sina händer, har berättat att vädret inte är exemplariskt för vår uppflykt, det är dåligt med termik men jag njuter där jag sitter och ser ut över min lilla bit av norra Skåne. Efter bara ett par, tre minuter säger han att det är svårt, att det kommer bli en kort tur för mig uppe i det blå. Vi sjunker sakta, tycker jag och tittar ner på talltopparna, de ser dock ut att vara rätt så nära och vi närmar oss dem och det öppna fältet snabbt och jag förstår att vi ska landa omedelbart. Vi går ner rätt kvickt och tar mark problemfritt.

Där nere satt mina vänner, tittade och lyssnade vid parasollet. Det visade sig att den man jag var uppe med i luften fortfarande inte de sin ”licens” eller vad det nu kallas. Jag var uppe med en övningskörare! Vännerna berättade också för mig hur samtalet gick där nere då vi skulle landa. Det där när är nära. Det där är väldigt nära! Sedan kom någon typ av svordom. Vi var visst på tok för nära trädens toppar för att vara på den säkra sidan.

Trotts den korta turen där uppe, den oerfarna föraren av planet, den mindre säkra ”nödlandningen” den långa bilfärden så var det för mig klart värt det. De tysta fem minuterna, över norra Skåne, då jag glider fram som en fågel, är riktigt fantastiska. Skulle jag göra om det? När som helst. Tror jag skulle vara riktigt bra som bevingad.

6 Mar 2014