När vi landade med Thai Airways planet på Arlanda, nöjda och glada, letade vi oss till oasen Sky City där diverse förnödenheter kan införskaffas. Liten fick mellis och sedan tog jag en kort tur med vagnen så att han somnade. Då jag kom tillbaka där min vän fortfarande satt, var några av polisens hjälpredor där, i västar, för det stod väskor som inte hade några synliga ägare vid bordet intill vårt. Jag pratade lite med västkillarna och beskrev de som var ägare till väskorna och gick sedan en extra tur för att se om jag kunde se dem och säga att deras väskor var illa ute.

Väskorna stod där utan ägare, länge och min fantasi började göra sig gällande. Polisen kom och fler och fler vakter passerade, samtalade med varandra och gick iväg spanandes till höger och vänster. Tänk om det var något i väskorna? Ingen låter sina väskor stå så där länge utan uppsikt, resväskor och mindre ryggsäckar.

Jag började känna mig obehaglig tillmods och kände mig samtidigt något löjlig men med Hilding i vagnen bredvid mig kändes det som om jag gärna kunde erkänna mina hjärnspöken och röra på mig. Jag berättade för min vän och vi började strosa iväg och då möter vi mannen. Jag kliver lite lättad fram till honom och förklarar att hans väskor är under bevakning. Han tackade så mycket och skyndade på sina steg till männen som fortfarande stod vid väskorna.

Med mycket bättre magkänsla går vi vidare, utan att lämna väskor med sprängkraft bakom oss. Vad ens fantasi kan spela en ett spratt med lite hjälp av omgivningen. Är det sedan jag blev mamma jag blev nojigare? Absolut, skulle inte ens tänkt tanken förut! 

22 May 2013