Jag kom in på äldreboendet Ringelsta och jag måste erkänna att jag kände mig rätt ung där jag satt och väntade på mina arbets- och nu även ljus och värme kollegor. Jag fick ingen känsla av vad som kunde vänta oss, minus 15 grader ute påverkade kanske något.

Nåväl, alla kom och vi gick ner en trappa till själva rummet. Och mycket riktigt, där var playan, äkta fin sandstrands sand med fem solstolar som bara väntade och ropade på oss. Tur var hade vi med ett proffs som efter att huvudströmmen var påslagen, kunde guida oss in i världen av värme. Ville vi vistas i Miami, Bali eller Mauritius? Vi var inte så nogräknade, kravet från två av oss, som är av det frusna slaget var dock det varmaste. Resan blev därför till Miami.

Väl bestämt och fixat gled vi in i shorts, linnen och bh:ar. Här ska det nämligen visas så mycket hud som möjligt för att vi skulle bli fyra små välproducerande D-vitaminfabriker. Vi klev in i sanden, märklig känsla att gå i sand inomhus, i alla fall så pass mycket att den kan pressas in mellan tårna och slank sedan ner i var sin stol. Till höger om oss fanns en bild på ett hav med tillhörande sandstrand och palmer, till vänster något som skulle kunna beskrivas som en vit grekisk husvägg med ett fönster. Framför en ”bar” i bambu och i taket tre värmegivande och idag, livsgivande lampor. I början var det inte så varmt och fläktarna ”drog” på oss. Vi pratade glatt om diverse, funderade om det skulle serveras drinkar, tror vi klarade oss från att prata jobb men allt eftersom steg värmen och det blev längre mellan meningarna, mellan orden, för att sedan bli helt tyst. Nej, fel av mig, vi hörde vågornas skvalpande ifrån högtalarna och efter en liten stund till, små snusningar ifrån en av stolarna. En helt underbar dåsighet infann sig medan fabrikerna var i full gång att producera, säkert även ett och annat lyckohormon också.

Vi satt och myste och slumrade i en timma, kändes som en halv och sedan började lamporna släckas en efter en. En stark önskan att skrika: Nej! kom över mig. Förutom den lite mer primitiva känslan, fanns en av total avslappning, värme ändå in i ryggmärgen och ett ansikte lite rosigt av lampans sken. Nej, man blir inte brun. Lite sorgset tog jag av solbrillorna och på mig mina vinterkläder, inklusive täckbyxor och dunjackan.

Vi sa hej då och drog oss hemåt, jag med ett avslapnat leende på läpparna. Jag tror alla vi som var där, i Miami, i eftermiddags, lätt kan tänka oss att åka utomlands dit många, många gånger och tänker man på priset, hela 20 kronor per person, är det nog den billigaste semester jag någonsin varit på. Och om detta blir känt som paradiset i Arvidsjaur, kommer kanske apoteket här gå i konkurs, D-vitaminerna blir kvar på den där hyllan som varit tom nu i flera veckor!

Ps. Återkommer med bilder i ärendet Solkällan, på Ringelsta, i Arvidsjaur. Ds.

19 Dec 2012