Jag vill inte, jag kan inte. Jag kan aldrig bli den som ger upp. Det skulle göra för ont, det blir för tråkigt. Det skulle kapa grenarna på den jag är, den människa jag väljer att förbli trots att jag inte kan vara den jag vill vara, fullt ut.
Perioder i livet kan det verkligen se mörkt ut, besvikelserna är enorma eller rädslan över vad som kommer tar över. Det är helt ok för mig, kan grotta ner mig i det en stund och verkligen vara besviken och ledsen. Men…

Att välja att formulera om sig då man kör fast, hjälper ofantligt mycket. Det finns artiklar att läsa som t.ex.: Du är vad du tänker och jag tror att jag själv skulle kunna vara delaktig i forskningsunderlag till sådana artiklar.

I min skidkarriär fanns det mängder med träningsformer jag fick välja bort i perioder, ibland för gott. Men meningar, tankar som: Jag kan inte springa, fick istället bli: Jag kan springa på platten och utför, uppför går jag med stavar. Jag kan inte springa alls, blev till att: Jag cyklar mountainbike och paddlar kajak jäkligt mycket just nu.

Det var frustrerande och gjorde väldigt ont i hjärta och själ då jag inte själv klarade av att vara ensam med min nyfödda son, att jag inte fungerade fullt ut som jag önskade. Men att formulera om förmågor och oförmågor fungerade bra för mig. I stället för att: Jag kan inte bära mitt eget barn, fick det bli: Jag kan bära mitt barn. Han sitter i mitt knä i rullstolen och så kör vi! Jag kan inte göra det eller det, fick bli: Jag ligger här på madrassen så leker vi med dockorna och bilarna. Min son som idag kan beklaga och tycka synd om mig då jag inte kan busa på alla sätt får helt enkelt bli: Men jag kan ju det och det istället, mig är det inte synd om! För det är verkligen något som kan ta enormt mycket kraft ur en människa: Tyck synd om den. Medkänsla och beklagande av rätt slag kan vara tröstande men att tycka synd om någon upplever jag att man gör den människan mindre och ynkligare än vad den är. Det lyfter då definitivt inte.

Det svåra är ofta att acceptera att livet verkar gå åt fel håll, kanske till och med går åt fel håll alldeles för fort. Kanske är det sjukdomar som hotar att korta ner ens liv med råge. Många har jag i mitt liv som lever med det. Men börjar livet verka för kort, är det än viktigare att verkligen hitta det man kan och vill njuta av, göra det fullt ut, kanske en kortare stund i och för sig men verkligen slurpa i sig varje sekund. Vissa kallar det att nöja sig. Jag kallar det att leva fullt ut på ett sätt som passar ens förutsättningar.

Trots denna kalla, blåsiga sommar som gett många människor trötta ögon och ledsna ryggar, har jag mått helt ok, efter min förmåga. Jag har kunnat göra flera promenader, jag tog mig i väg på drygt en veckas turné i Sverige med min son. Jag har kunnat vara i stugan. Vädret har tillåtit att rensa i röran i mitt hus, det har gett en hel del energi. Jag har varit ute i regnet och lekt, varit på svampspaning på tomten med Liten och tittat på skivlingar. Mamma vi har ju bara skivlingar på vår tomt! Varit på korta cykeläventyr. Varit och fantiserat i trollskogen, åkt Skalmanhelikopter till och från Thailand. Jag har kunnat umgås med härliga, livgivande vänner, ätit och druckit choklad, vilat, druckit några glas vin, hittat nya bekantskaper.

Jag älskar verkligen verktyg! Vem behöver inte en bra kofot, en hammare, tänger, såg, mejslar av alla de slag, limpistoler, värmefönar, skarapor och annat skoj? Livet ger oss saker att hantera, hur vi hanterar dem, hur vi tacklar motgångar, hur vi ser på ett nederlag, bestämmer ofta hur vi mår, hur vi kan njuta av tillvaron. Kan man inte hantera det som kommer i vår väg så att man fortfarande kan se lycka och glädje i tillvaron som helhet, bör man nog skaffa sig en verktygslåda av det slag som passar för just det.

Har vi en bra verktygslåda för att hantera livet då? Jag har en stor rackare. Man behöver en skruvdragare, krokar att hänga upp bra saker som händer i livet, hammare och spik för att nagla fast det viktiga framför näsan. Skruva fast bra saker som hotar att lossna. Spännband bör man också ha i lådan för att spänna fast det goda så det inte glider undan, nej jag menar inte hålla fast med våld, bara spänna fast så det inte smiter iväg innan man fångar upp det och tar hand om det. Hovtång är heller inte dumt, med den kan man dra ut det som fastnat och inte passar in i ens liv längre, kanske handlar det om vänner som inte är det längre, sådana som bara tar energi utan att ge något tillbaka. Ibland kan man behöva en rejäl kofot till det. Har man möjlighet att trycka ner en sop är det riktigt fint. Med den kan man sopa undan allt onödigt som ligger och skräpar vid ens fötter. Det och de som inte förtjänar att finnas i kring en, det som tar energi, att rensa i röran gäller definitivt insidan av en själv också och i bekantskaper ikring en. Snacka om att frigöra god positiv energi. Har man dessutom en skottkärra är lyckan gjord. I den kan man lasta allt det man vill ta med sig i livet.

Livet, vilken grej! Jag fick ett. Jag ska ta och vårda mitt lite extra här på sensommar och höst. Kanske ringa och säga: Du verkar vara en go person, vill du med ut och leka lite?

8 Aug 2015