Vaknar med ett ryck av ett sms som gör fruktansvärt ont i mig. Jag har under de senaste åren lärt mig att lyssna, stötta, finnas utan att bära med mig vänners bördor efter dagen är slut men i bland är det svårt, för idag börjar dagen med tårar.

En fantastisk människa har ännu en gång trillat dit, fallit tillbaka i ett missbruk som hon varit fri från ett längre tag, så länge att jag trodde att det kanske skulle gå vägen denna gång. Problemet har följt med under kanske tjugo års tid, har stundvis tagit över dennes liv, har förstört och gjort ner min vän totalt. Smulor av lycka, veckor med glädje har gjort att tillvaron har kunna fortsätta och gjort livet värt att leva vidare i den form det tagit.

Idag gråter jag för min vän är lycklig, för trots min optimistiska läggning vet jag bara ett slut på det som är på gång. Det är tårar, förtvivlan, förminskande av sig själv och en känsla hur man kan vara så dum, kanske också tillslut att vissa vänner, de mindre härdade, försvinner.

Jag älskar min vän och är glad att denne känner lycka i stunden, njuter av livet, vågar göra det för mig och många andra vansinniga. Att min vän går in i något osunt och i längden nedbrytande kan jag inte glädjas åt. Inom mig gråter hjärtat stora hulkande tårar och mina ögon flödar av väta.

Jag finns här då tillvaron kraschar, tveka inte, skäms inte då min vän, för du är värdefull, fantastisk och förtjänar allt gott i världen.

9 Jul 2014