Ibland får man bara ta det minst dåliga i sitt liv, i en situation, i ett val man måste göra och göra sitt bästa med det, få det att fungera, gå framåt, utvecklas. Kan man det, kan man mycket, kan man det har man förutsättningar för mycket, kan man det har man möjlighet att nå sina mål från en annan vinkel, ett annat håll.

Att välja det minst dåliga är ibland det enda möjliga. Hur man än letar och söker finner man inget bättre, det råmaterial man funnit är det man får utgå ifrån.

Det minst dåliga är ibland riktigt bra, något med fantastiska möjligheter, möjligheter som det riktigt bra inte alltid har. Det bästa, som redan är färdigt, kan ibland te sig tråkigt efter ett tag. Det minst dåliga kan vara att slå ur underläge, slå ur underläge är överlägset fantastiskt.

Förr kunde jag göra det mesta av det jag ville, i alla fall i perioder, fast jag var ju mycket skadad i och för sig men om man inte tittar så noga så kunde jag göra allt. Jag hann väl aldrig riktigt ta det för givet och jag tror det gjorde mig till en som aldrig gav upp. Jag tränade, kämpade och väntade på att vara, bli frisk och skadefri. Det blev jag aldrig.

Men i dagsläget kan jag cykla 30 min, på en tantcykel, runt samhället. Jag kan cykla en gång i veckan, i alla fall ibland. Jag kan cykla tills lungor och luftrör hotar att komma upp. Cykla tills jag mår illa. Så häftigt. Det är det minst dåliga just nu, den minst dåliga träningen och den, den gör mig fantastiskt glad!

16 Sep 2014