Jag har skrivit om det förr, om det älskade huset, som har mänger av värme, själ och hjärta, det som talar och förmedlar det mesta till oss som bor här.

I veckan har min fantastiska far, fått till min bro, min punschveranda. All snickarglädje, tror det  var ca 150 delar, som satt uppe redan på 1880- talet, som varit nertaget sedan flera år tillbaka, har han nu färdigrestaurerat och satt på plats igen. De som älskar sina hus kan ana hur härligt det är att komma hem till detta byggkonstverk och jag kan lova att detta hade jag inte kunnat, orkat, frambringa själv, för stunden inte ens i tanken.

Far har även enligt önskemål målat den vackra färgen vit även runt dörren.

Nu kan jag bara sitta på baksidan och sola mig, varje dag, oavsett väder, för farstukvist och punschverandan skiner på mig vad än vädergudarna hittar på.

På hussidan som väter mot gatan, har min rara far bilat bort den trasiga trappen och gjutit gamla träplankor i betong och skapat en orginell och otroligt vacker och när han lika var i farten så blev det passande bänkar och blomlådor till. Dessa finns även att köpa i affären som finns i huset.

Än är det fönster som ska bytas ut, kittas om, målas, huset behöver definitivt flera lager färg, både som ska skrapas bort och målas på. Med massor av hjälp, ovärderlig hjälp, växer huset dock sakteliga fram till sin forna skönhet, med vissa nymodigheter, visst men hjärtat slår i det, med jämna tunga slag, precis som alltid. 

30 Apr 2014