Stolt, mallig, rak i ryggen, bra, bättre, bäst. Jag går, rak i ryggen med mitt bälte runt höfterna, lyfter ansiktet mot solen, tar ett djupt andetag, känner den svala luften långsamt fylla lungorna. Går ganska raskt, tar av plagg efter plagg då jag klätt mig för en prommis på ett stormigt Arktisk. Det blåser friskt men ganska varma vindar trots is och snö ligger tjockt kvar på sjö och mark. Jag känner mig fri där jag går, inte från smärtan men den är omfördelad på ett sätt så att frihetskänslan är lätt att ta fram, studera, känna in och låta spridas genom hela min själ. Att inte arbeta gör ett under för kroppen, all energi sparas till att kunna göra fritidssysselsättningar och det är våldsamt lyxigt.

Igår lockade jag sonen och dennes pappa att följa med upp till ett av Arvidsjaurs vackra retreatställen, Vittjåkk:

Det är dags, två dagar innan det stänger, att pröva din första slalomutrustning. Tveksamheten till förslaget hörs på din röst då vi pratas vid på telefon men väl då vi möts där så har din far och du hunnit titta på backens alla förutsättningar och dina första ord efter hälsningskramarna handlar om hur häftig liften ser ut och hur kul det ska bli att åka i den.

Vi träffar en tidigare kollega som avslutat åken med deras minsta och han har en sele som vi får låna, vilken grej. Vi dressar om och får efter lite kamp med bindningarna på skidorna. Hjälmen är på plats och du Liten, skiner lätt i kap med solen, hela din lilla kropp utstrålar en spänd förväntan. Jag tar in alla dina känslouttryck och inser att jag är nog minst lika förväntansfull. Vår trio tar oss fram till liften och till min och din stora glädje susar det till i magen då liftpinnen drar i väg med oss med ett litet ryck. Du jublar: Så roligt att åka lift mamma! Skrattande åker vi upp en liten bit i backen och sedan är det dags. Vi känner oss fram lite, ser till att skidor pekar åt rätt håll. Du uppmanar mig gång på gång: Du håller väl i selen ordentligt mamma? Du får inte släppa. Jag lovar att jag håller i ordentligt och att du inte ska få åka ifrån mig. Med spända remmar börjar vi så åket. Jubel! En stolt fyraåring ropar sig fram i backen och gör joggingrörelser med armarna. Efter ett tag tar vi ett liten fall, skrattar gott för vi har pratat om att det är bra att falla för då har man vågat. Din far står längst ner i backen, som ytterligare en sol, med ett jätteleende i ansiktet. Vi siktar in oss och ditt första åk slutar i din fars armar.

Skidåkarfoto: Fadern med öppna armar

Vilken dag, mammahjärtat är stolt och malligt av din glädje över att kunna och vi åker upp igen. Du förkunnar sakligt att du är riktigt bra på att åka lift, inte en enda gång trillar vi där men pratar om den berömda stoppknappen om vi skulle trilla. Några åk senare tar vi ett fall i backen igen och det gör ont i ditt lilla knä som vrider sig lite. Nä, nu vill du inte åka mer och tårar rinner på dina fina kinder. Vi vilar och pratar om att åka till grottan men din illistige moder har en slug plan. Jag tycker vi åker upp en gång till så vi får fart till grottan och ser om vi kan åka förbi pappa. Du skiner upp ännu en gång och vi har en gemensam plan. Glada i lift och backe igen, upp på hästen efter fallet. Vi glider inte ändå fram till grottan men inga tårar och otrevliga tankar på första slalomupplevelsen får plats. Fri lek utan tunga slalomskor i rutschkana, gungor och pulkbacke avslutar denna tur. Mamma, det här är så roligt!

Om jag hade en kontaktannons skulle det inledningsvis förmodligen stå något som: En stolt och till känslan fantastiskt fri, 164,8 cm lång, kvinna, i sin absoluta bästa ålder, igen, finnes. Söker egentligen inte men uppskattar lycka, glädje och inre frihet.

12 Apr 2015