Vi är i badrummet och dina ögon är matta och till hälften slutna, feber på nästan 39 grader gör dock inte att du slutar filosofera och reflektera. Du säger, helt taget ur det blå: Mamma, fast du blir jätte arg på mig så älskar du mig mest av allt. Det har du rätt i, svarar jag. Oavsett om du gjort något som jag tyckt är dumt och jag är arg på dig så älskar jag dig oändligt mycket. Vad du än gör, under resten av ditt liv, kommer jag alltid älska dig. Men jag behöver ju så sällan bli arg på dig. Du gör mig sällan arg. Då kommer du fram till mig och ger mig en bamsekram där jag står med tandborsten i munnen. Jag kramar tillbaka och funderar över att det var länge sedan jag ens behövt höja rösten och funderar stillsamt hur du kom på tanken. Vi kramas en stund till och du säger: Nu vill jag gå och lägga mig.

Vid frukost sitter vi som vanligt och pratar, dina ögon, trötta och blanka av feber. Vet inte riktigt hur vi kom in på ämnet älska igen. Jag berättar i alla fall för dig hur många du har som älskar dig: Du har en mamma som älskar dig över allt annat, en pappa som älskar dig vad du än gör. Mormor och morfar älskar dig också och finns alltid för dig och sedan har du faster, morbror och gudmor, alla älskar dig och många fler. Vilken tur du har. Du har suttit och tittat ner på frukosten medan jag pratat och då jag blir tyst tittar du upp på mig med tårar som rinner ned för kinderna. Aj, så ont det gör då hjärtat drar ihop sig! Jag förundras över hur mycket som rör sig i ditt vackra inre. Jag frågar: Blev du så ledsen då du hör hur många som älskar dig? Du nickar. Jag tar dig i min famn och du klamrar dig fast vid mig som en sengångare vid sin gren. Du håller mig hårt i fem minuter medan tårarna rinner färdigt. Sedan tittar vi på varandra, ler och sätter oss tillrätta vid frukostbordet igen. Det här med Vab-dagar känns helt ok.

15 Mar 2015