Det är kväll och det är ännu en gång dags att sova, för hälften av oss. Problemet är att vi tog en liten sovstund mitt på dagen, jag och du, för vi var lite slitna. Den korta sömnen blev inte värst kort, utan en och en halv timme. Så fantastiskt skönt men oerhört opraktiskt då kvällssömnen ska infinna sig. Jag vet att jag ska sätta larm på ca 20 minuter men det liksom blev inte.

Nå, vi har inte haft det särskilt otrevlig här där vi ligger men sömnen har väntat på sig. Du önskar att få ligga på min kudde, ett riktigt trevligt förslag och jag makar mig undan en bit. Vi blundar och jag hör, känner hur du vrider på dig och börjar sedan karaktäristiskt svänga lite med snuttefilten, som du brukar innan du finner dig perfekt till rätta och somnar in. Men så hejdar du dig som om du kom att tänka på något viktigt, något som får dig att stanna upp i ritualen. Jag känner hur du vrider ditt ansikte mot mitt: Mamma, vill du låna en bit av min snutte? Hjärtat mitt smälter ut i hela bröstkorgen, blir alldeles varm. Jag svarar: Ja tack, och du räcker mig ett hörn. Vi ligger så en stund, kanske tio minter, myser och så säger du: Behöver du den nått mer nu? Jag säger att jag är nöjd och du halar in filten, gör dina krumelurer med den innan du lägger dig tillrätta och somnar, somnar med det mjuka tyget mot din kind och mitt hjärta i din underbart generösa och barnknubbiga lilla hand.

18 Jun 2014