Jag sätter mig upp i sängen och nervsmärtorna rullar över hela kroppen, från huvudet och ner. Sitter helt stilla en stund för att vänja mig, värja mig och sedan avtar det långsamt. Smärtorna är kvar men inte i kväljande rullande form. Jag vill skylla på förkylning i kroppen, att det framkallat, för då borde det värsta försvinna snart.

Ett skarpt ljud knäpper och en ny våg passerar i ansikte, armar och ben. Egentligen är det rätt fascinerande att ett enda plötsligt ljud kan framkalla något sådant.

Det blir långsamma rörelser idag, helst utan några klädesplagg som tar mot kroppen, svårt, kan bli tagen för förargelseväckande beteende. Tassar omkring, smyger runt i huset, käkar, fixar och tar mig ut på affärer för ärenden. Vad svag man kan vara fast man är stark. En hand läggs på min arm: Aj, aj! Idag är det bara en sådan dag.

Jag har en av mina pingviner, mina nära, som har det kämpigt, ont, smärtsamt just nu. Ont på ett hotande, kanske farligt sätt, blir rädd att det kan vara något allvarligt fel. Mitt onda är inte farligt, inte hotande, jag gnäller men kan tänka realistiskt. Min pingvin är viktigare, har det jobbigare men vill inte låtsas om det. Kan bara göra det lilla jag kan, gör det och hoppas på det bästa. Jag tror det blir bra. Det känns som om det blir bra, bara de som är proffs tar hand om honom, gör det som de ska.

27 Aug 2014