Jag läste ett inlägg av en vän som plötsligt hade tid att tänka, reflektera, se och bearbeta allt som visas i kring flyktingsituationen som finns idag, främst från Syrien. Den yttre världen hann ikapp henne, hann tränga in och få rum för reflektion och då kom tårarna, tårar av förtvivlan. Vad är det som egentligen händer där ute? Tänk om detta var min situation, min familjs, mina barns?

Precis denna reflektion har jag undvikit. Jag har sett bilderna av den treårige lille pojken Alan, bilder som skakat en hel värld. Korten har lagts ut i sin mest fruktansvärda form, med det lilla ansiktet rakt ner i sanden, i vattnet. Bilden som ingen kan misstolka som en barns lek. Ingen som ligger så, totalt lealös i kroppen, kan fortfarande vara vid liv. Jag har också sett bilden i redigerad form med filter, de ser tecknade ut. De är lite snällare för ens sinnesnärvaro, lite mindre otäcka.

Jag har sett alla de bilderna, hört och läst massor av reportage men snabbt har jag blundat eller bläddrat förbi, utan att riktigt släppa in känslorna. Varför? Jo, för att jag i stunden inte mäktar med att se, att på riktigt förstå, känna. Jag har istället skyndat att sätta in lite pengar till förmån för de som i panik flyr sitt land. Satt in pengar och stängt av känslorna. Varför gör jag så? Jo, för om jag tar in vad som egentligen händer sjunker jag ihop i en kraftlös hög, om jag på riktigt ska försöka sätta mig in i situationen och tänka mig att jag och min son skulle vara tvingade fly för våra liv, Kanske sitta i en överfull båt, livrädd för att båten ska kantra, sjunka, kissa och bajsa precis där vi sitter, törsta och hungra utan att kunna förse min son med mat och dryck. Frysa, utan att kunna värma, svettas utan att kunna svalka. Tänk om jag skulle försöka tänka mig frågorna min ordrika son skulle kunna ställa mig, tänk om jag skulle öva på att svara på dessa?

Jag kan inte ta in och ändå fungera. Liten och jag har pratat om hur många barn och vuxna måste fly sina land på grund av krig och hur hemskt de måste ha det. Han har sett det på barnkanalen: Mamma, det är mina nyheter. Men kanske måste även jag ta en paus, sätta mig ner och förtvivla, bryta ihop i tårar men inte än, jag är inte redo. Kanske sätter jag in en slant till och bär kläder till våra flyktingar, våra nyinflyttade som vi redan har här i Arvidsjaur. Då har jag gjort något, något litet som ändå är till nytta, gjort något och kan ändå fungera…

8 Sep 2015