Det har varit en tuff natt och jag vaknar, efter en underlig slummersömn, klockan halv två på eftermiddagen, skönt för kropp och lungor. Jag går sömndrucken ut i köket och tittar ut genom fönstret medan jag spolar upp ett glas vatten. Där ser jag vår studsmatta på väg att smita ut på gatan med hjälp av vinden. Med hjärtat i halsgropen skuttar jag på ett ben ner för trappen och försöker få tag i min bror för assistans. Han är inte i huset så jag skyndar tillbaka, ser genom fönstret att studsmattan flyttat sig än närmare bilarna. Till min glädje ser jag också en kille som rusar mot mattan och jag skyndar mig ut. Snabb är jag inte, bara ett ben går att böja. Killen ser sig omkring efter hjälp och jag vinkar där jag kommer. Är dock lite rädd att jag ska skrämma iväg honom där jag kommer i mitt haltande, sömndruckna och uthostade tillstånd.

Jag tackar för att han är där och hindrar olyckan. Den unga grabben ler ett sött leende och säger att: Självklart men jag måste erkänna att jag har ett eget intresse i saken. Han pekar på bilen som står parkerad närmast och säger: Det där är min farmors bil. Vi skrattar båda lite lättat och börjar dra i eländet. Tur att han är ung och stark, för en haltande, tokhostande Mia är kanske inte ett förstahandsval i denna syssla. Han frågar mig om det går bra och jag svarar ärligt: Nej. Min granne, välsigne henne, kommer skuttandes över gräsmattan med barnvagnen skjutandes framför sig. Jag skiner upp och säger: Vill du vara med och hjälpa till?! Jag tänkte det, säger hon. Det såg ut som om ni behövde det! Jag ska bara parkera och låsa fast vagnen först. Hon gör så, vi vill ju inte ha en liten tös som susar fram i vagnen med endast vinden som chaufför.

Tillsammans sätter vi studsmattan i så säkert läge som möjligt och vi diskuterar blåsten som bara tilltar. Vi kommer fram till att jag bör spänna fast den. Mina nyvunna hjältar blir hjärtligt tackade av mig, gör till och med en Thai-vajning sedan ger de sig av till sina egna sysslor. Jag känner stressen över att min älskade paviljong håller på att lyfta och lämna tomten samt att mattan måste säkras. Jag ser förmodligen ut som en skadskjuten kalkon där jag långsamt haltar fram i rosa t-tröja och rosa mjukisbyxor med en stor hårtjorv mitt på huvudet, känner mig lite som en långhårig Nasse från Nalle Puh.

Jag hinner inte klä på mig mer utan hämtar ett par spännband inne och tar med mig tillbaka. Vinden tar i, gång på gång och jag får hänga på kanten för att hålla mattan på plats. Jag ser mig omkring och ser ett par gentlemän på andra sidan gatan som observera mina bekymmer. Jag tänker att de kanske kommer till undsättning då de ser min kamp men där bedrog jag mig. Män i 50 årsålder gör sig icke besvär. Tack så mycket, tänker jag ironiskt där jag hänger. Tillslut tar blåsten andan och jag hinner spänna fast rymlingen. Jag tar mig vidare till nästa grej som gör rejäla flyktförsök nu, paviljongen. Sjuk eller inte har jag ingen möjlighet att låta denna vara, hämtar därför en stol och börjar äventyret med att få av taket i blåsten. Stundvis hänger jag mig fast i ställningen och det kraftigt fladdrande tyget, andra stunder försöker jag vänta ut att vinden ska blåsa på ett sätt som kommer Mia, 164,8cm lång, till hjälp, för jag når inte. Jag tror att Storgatan i Arvidsjaur hade en fin show, en rosa Nassegris, som med jämna mellanrum hotar att lämna marken och flyga iväg hängandes i ett paviljongtak.

En tanke passerar i huvudet, om nu detta skulle hända, vad skulle folk och försäkringskassan säga: Hur sjuk är hon egentligen, den där Mia? Sjukskriven men ändå flyger hon omkring ovan marken om dagarna...

2 Oct 2015