Då min kropp förändrades, blev bättre där på Lanta i januari, efter åtta dagar i underbar värme, kommer en glädje som jag inte kan beskriva på ett rättvist sätt. Det är som ett rus, en kick, en inre lycka som tar sig fysiska former. Jag börjar ta behandling, massage. Mina underbara medresenärer hjälper mig att få tid till att vara självisk. Min goa vän känner en kvinna som är certifierad i medicinsk thaimassage och jag blir presenterad för henne. Tacksamhet, trots att behandlingen medför: Big pain.

Behandlingarna skulle bli tre men fem behövs, fem gånger, två timmar vardera. Av dessa två är en halv timme i en örtsauna. Jo, bastu i stekheta Thailand, vansinnigt? Jo, lite. Svetten som lackar där inne i tygsaunan är dyr, yrsel och vimsighet som följd. Är inne femton minuter, ut, dricka och andas i tre och sedan in igen. Men efter det är leder, ligament och muskler medgörliga. I en och en halv timme behandlar hon mig sedan, Yao, med sina ömsinta, smärtsamma, stenhårda händer, fingrar, armbågar, fötter och knän. Ibland ligger jag på rygg, på hennes underben och hon lyfter mig, upp, drar i min överkropp, ibland skriker jag. Much big pain, säger hon med mild röst.

Klock, ljudet då hon drar min höft tillrätta glömmer jag aldrig, ett ljud som kommer inifrån och utifrån, på samma gång som vibbrationen och obehaget känns tydligt i kroppen. Sedan ännu en känsla av frihet.

De som har provat göra stora fysiska framsteg kan kanske uppleva mig glädje när jag i slutet av vår resa går ut på en snabb power walk längst Krabis kaj. Jag går fort, ler, känner mig stark. Jag går lite längre än jag tänkt och är just beredd att vända då jag ser träningsklädda, blandat med vardagsklädda, thailändare. De liksom strömmar ihop en bit längre fram. Jag går dit och upptäcker ett litet träningsområde i thaistyle. En cementbana med träningsredskap runt omkring. Fotbollsplan, både en vanlig och en korgbollsfotbollsplan där man sparkar en hård boll över ett vollybollnät.

Jag blir sugen att haka på det promenerande och joggande folket en runda. Det är lätt att ryckas med. Thailändare överallt som ler stora leenden mot västerlänningen. Går ett varv och då kommer hornen upp: Tänk om jag skulle ta och springa ett varv? Idiot! tänker jag sedan. Du har inte kunnat springa på drygt fem år, haft svårt att gå av och till ungefär lika länge. Men min längtan är stor, nej den är störst och mitt bäcken och kropp har inte varit så här pigg och faktiskt aktiverad på många år. Det här är min chans att testa, att faktiskt ta reda på om jag någonsin kan springa igen. Vet inte om mina förutsättningar kan blir lika bra en gång till. Så jag börjar jogga.

Mitt vänstra knä låter förjävligt då banan svänger åt vänster: Det känns och hörs som om menisken dras ut av det mediala kolaterala ligamentet. Det klockar men ingen smärta och inget mekaniskt stopp. Jag ökar farten, knarket sprider sig i kroppen. Lycka, lycka så stor att det egentligen inte är möjligt, inte för en sådan liten sak. Min fart är nu hög, så hög som mina lungor klarar, hjärtat slår hårt, magen späns, rutorna finns där någonstans, ryggens filéer vet vad de ska göra, låren är mer tveksamma. Sista biten på varvet ökar jag farten än mer och pressar mig maximalt. Jag är euforisk några ögonblick då jag stannar, sedan smärta, smärta i lungor och hals, mår illa och har järnsmak i mun. Jag vet inte om tårarna rinner men de borde göra det, glädjetårar över att kunna ta ut sig så, att kunna röra sig så.

Jag rycker upp mig något och börjar gå hemåt. Tankar. Vad gjorde jag just? Har jag sprungit? Utan mekaniska stopp? Höll verkligen bäckenet, knä och fötter? Jo. Jag ler. Det största leende som någonsin setts i Thailand, i Asien eller varför inte, i hela världen. Vad som än händer framöver, kan inget, ingen, ta ifrån mig denna känsla av att vara oövervinnerlig i denna stund.

Jag går, det är långt hem, funderar om jag ska orka, om jag skadar mig. Himmelen bestämmer sig för att ge mig lite handledning, en liten knuff. Den öppnar sig, med en väta som imponerar på den som varit i monsunregn. Inser med ett leende att jag nog får ta och börja jogga om jag ska ta mig fram. I vatten som rinner ner från himlen springer jag, det fåniga leendet är på plats och jag kisar med ögonen för att se min väg. Jag springer förbi några väntplatser med tak. Många av de som står där ler stort åt mig som skuttar fram i vattenpölarna. Jag är ensam som är ute på gatorna nu. Jag springer glatt. Jag, jag Mia Lundström är den största och bästa i hela världen, för jag, jag har kunnat springa.

13 Apr 2016