Runt mig, ni är så många runt mig, många som utstrålar smärta och tyngd, smärta i hjärta, själ, hjärna och kropp. Alla får sitt sägs det, går inte att komma undan helt. Vi har alla olika kors att bära, de är väldigt varierande och de förändras ständigt. De kan vara små och lätta, stora och otympliga, taggiga och släta. Ibland är de så små att de går ta i famnen som en liten nyfödd, en annan gång är de större, kan dock fortfarandes bäras men ibland får man dra dem efter sig i sugande dy, man kommer sig inte framåt utan hotas att dras med bakåt, nedåt i gyttjan.

Jag tittar mig omkring och jag ser, jag ser mig omkring och jag känner, det gör ont att se och känna smärtan som finns överallt. Din smärta gör mig ont, den skär i mig, jag känner den och bär den med mig en stund. Jag lär mig, tränar på, att släppa, att inte göra den till min egen, lägga den till min egen.

Jag ser dig, ser hur du försöker hålla ihop, alla små snörbitar och repstumpar tillsammans med trasiga och slitna spännband håller delarna du består av på plats, så gott det går. Hur länge till? Hur länge till håller du? Kanske är det så att ett nytt, brett, rejält spännband måste införskaffas? Kanske är det dags att låta allt rämna, att bryta ihop totalt? Kanske är det dags att be om hjälp, blotta sin strupe, våga ta det otäcka steget?

Du, du är stor, liten, gammal, ung, glad, ledsen, du är ni och ni är många och ni bor hos mig, i mitt hjärta, i min själ. Jag kommer inte att släppa taget. Jag bryr mig om, jag lider med er, skrattar och gråter, jag både svär åt och välsignar vänskaper som får mig att känna så mycket. Det är enklare om man inte bär mycket, lättare att gå. Jag lär mig, tar in er smärta och försöker sedan inte bära den långt, bara ett litet stycke, bära en liten stund för att underlätta om jag kan.

Jag vet att jag är jobbig. Jag vet att jag drar fram, att jag stökar till. Jag vet vad ni betyder för mig. Ibland vill man nog inte ha mig i närheten för jag frågar och inte är tyst om vad jag ser. Jag vet att jag kan vara tyst, om man säger åt mig att bara lyssna.

Jag tror att den som hittar goda vägar, sätt, att hantera tuffa saker sitt liv, är de som i längden mår bäst. Då kan man upptäcka och finna lycka mitt i röran, kaoset och eländet. Livet är pest och pina, fest och underbart ljus, misär och eufori. Utgår man ifrån det ljusa är det lättare att hantera det mörka. Utgår man ifrån att livet är mörkt kan det vara svårt att överbevisa sig själv att det finns hopp.

Är du där i mörkret, leta efter något gott, slå dig ner där och se det positiva innan du tar tag i att få mer energi, gnistor, glöd och lågor i ditt liv igen. Det kan ta tid men det går, ge inte upp, ofta behövs mängder av tålamod. Smärtan, sorgen, tyngden kan behöva hänga med ett längre tag men behöver få lagom proportioner.

Jag är du och du är ni. Kämpa på för det är du värd.

11 May 2015