De senaste dagarna, faktiskt veckorna, för att inte säga månaderna, har jag mött, på olika sätt, så många människor som har det tufft på otaliga vis. Jag skulle vilja krama om er, i några timmar, kanske hjälpa att få sova, stänga av tankarna en stund, stänga av smärtor, göra handlingsplaner som gör att det går att se hoppet och ljuset.

Skulle vilja förmedla: Ni är starkare än ni tror, säga: Jag vet att det vänder, kanske inte fullt ut, kanske inte inom snar framtid men det vänder så att ni kan andas uppe vid ytan, för att sedan kunna kämpa under den en tid till, tills nästa andetag är möjligt.

Vill också säga, ge inte upp, sök hjälp, får ni inte den på det ena stället sök på nästa, orkar ni inte, be någon annan söka åt er. Våga, våga erkänna det tuffa, våga vända er till någon. Jag vet att det går, trots att man är, varit, någon som kan fixa allt själv, någon som är stark och initiativrik, trots att man är, varit, någon som stoppat huvudet i sanden och tänker att: Jag tar tag i det sedan.

Sjukdomar, de är till för att bekämpas, övervinnas. Nytt tänk krävs ofta, kanske nytt beteende men det går, kanske inte för alltid men så att man får vila ett tag, vila i huvudet, i kroppen från det jobbiga.

Jag vill säga: Jag är stolt att vara er vän, er nära, er familj. Jag vill säga att: Jag finns, jag lyssnar, kan till och med göra det utan att komentera, om jag blir tillsagd att bara lyssna. Jag tror på er och er förmåga. Men nåde er om ni ger upp, en dag eller två är ok men sedan finns det människor där, just för er, om inte annat får ni nöja er med mig…

Jag vill finnas i era liv, säg bara till hur, hur jag kan finnas som bäst. Ni fixar det, jag vet, för alternativet är inte tillåtet, inte i min värld…

6 Jun 2014