Du ger mig orden som gör att jag kan le en hel dag, en hel kväll och jag tror att jag nog ler då jag sover också ibland. Dina formuleringar, ord, dina filosofier gör min bröstkorg trång och maggrop alldeles varm.

Vid matbordet hinner vi avhandla häpnadsväckande mycket. Dina funderingar gör att jag får skärpa mig, tänka till för att kunna svara redigt. Efter att ha pratat länge om allt möjligt tittar du på mig och säger: Jag älskar dig runt hela jorden, igenom den, på den och genom sten jorden och runt igen, så mycket älskar jag dig. Jag får tårar i ögonen och du får en gigantisk kram för de orden.

På kvällen sitter du på din rosa pall vid rumsbordet och äter lite kvällsfrukt. Jag sitter nog så avslappnat i soffan och sträcker ut benen, lägger fötterna i hörnet i andra änden av bordet. Jag knuffar ner något med en liten krasch som följd. Jag tittar på dig och gör en grimas. Du reser dig, går runt bordet och tittar på golvet. Där ligger ditt förstorningsglas, turligt nog helt intakt. Ursäkta, säger jag, det var inte meningen. Du tittar på glaset och säger: Men det gör ingenting, du är fin ändå.

Då vi gosat ner oss i brandbilssängen på kvällen läser jag Bamse för dig, sedan släcker vi lampan, suckar lätt båda två. Jag säger till dig: Tack för den här dagen. Du ligger på sidan, blundar och svarar mig efter en liten stund av tystnad: Du gjorde den här dagen till en lycklig dag.

Du, min fantastiska fyraåriga lilla gosse, gör alla mina dagar lyckliga.

23 Mar 2015