Det har varit lite rörigt i huvudet och själen nu ett tag, då jag efter 20 år har fått en diagnos. Men då den kom ville jag inte riktigt vara med. Diagnosen innebär egentligen inget för hur jag redan lever, för jag gör redan det jag kan för att må så bra som möjligt men diagnosen var en sjukdom och det ville jag protestera mot.

Att jag har det som jag har det men min kropp är på grund av värk, smärta och inflammationer och jag tycker att de är symtom på något. Detta förklarade jag snäll för min fina läkare. Jag är nämligen en alldeles utmärkt kvacksalvare. Han gav mig respons och sa: Mia, detta är inget symtom, utan en sjukdom. Jag förklarade vidare: Jag är ju inte sjuk, jag har endast ont, smärtor och värk, det är för mig stor skillnad på dessa tre.

Vi hade en bra konversation. Tillslut sa jag: I min bearbetande värld så är min ”sjukdom” ett symtom och jag har inte fantiserat ihop vad jag egentligen har. Han ler i meddelandet han skickar tillbaka och sa: Ta din tid på dig för att acceptera, det behövs och är nyttigt.

Jag tror nu att jag har accepterat, på mitt sätt: Jag kanske må ha en sjukdom men jag är banne mig inte sjuk!

 

14 May 2014