…att det är jobbigt. Igen står jag på alla fyra, tårarna rinner och jag är mitt uppe i en för mig karaktäristisk hostattack, andningen går rätt så tungt. Det vänstra knät har lagt av och med det så orkar inte höger höft med trycket, i kväll ser det inte så spänstigt ut när jag går, en haltande tant eller smygande snigel är de två stilarna och tempon jag har. Smärtan är intensiv. Jag skulle vilja högljutt klaga, utan glimt i ögat, bara gnälla. Men…

Jag har en son som är frisk, lite astma men i övrigt frisk och kry, inget som hotar hans liv på något sätt. I min närhet finns dock en liten kille som kämpar för att få leva ett normalt liv. Jag beundrar honom och hela hans familj som sliter för att få allt att gå ihop och för att sonen ska få det han behöver, på alla plan. Kärlek.

Jag har en bror, en underbar storebror som lever, som jag kan ringa, träffa när jag vill. Min vän har tragiskt förlorat en storebror, en storebror som förtjänat och borde fått många år till. Min vän och alla drabbade runt om henne har det oändligt tufft och mina tankar är hos dem.

Så än jag då? Jag står på mina fyra och gråter men lungorna kommer att stanna kvar i bröstkorgen om än det inte känns så och min kropp, den smärtar mot vansinnets rand ibland men jag tar det varje dag i veckan istället för de som kämpar för sin son eller sörjer sin bror. Ibland är livet orättvist på riktigt. Till alla er som kämpar i dagsläget eller har fått en andningspaus från elände, ge inte upp.

1 Oct 2015