Natten kom, trots att min power nap på eftermiddagen blev goda tre timmar. Med natten kommer tystnaden och lugnet, med tystnaden och lugnet kommer tårarna som inte vill sluta rinna. Bilderna och nyheterna från Trollhättan har precis sjunkit in. Jag tror att all känsla av magi försvann från den staden igår. En grym, fruktansvärd, ofattbar handling utfördes av en ung man, en arg, vansinnig ung man, en man som förmodligen fått slutgiltig näring av rasismen som finns överallt. Slagord skallrar, bränder av byggnader som de som flytt för livet, de som flyr för sitt och sin familjs liv, för sina barn liv, bor i, skulle bott i. På nätet och i sociala medier hejas och uppmuntras våldsamheter, framför allt av andra arga, vansinniga män samt en och annan kvinna. En 21 år gammal arg man, störd till sinnet, får näring, får känsla av att det är rätt att ta till våldsamma handlingar.

Ibland kan jag ana att några få av mina Facebook vänner kanske röstar på SD, rädda för det okända, en rädsla som fördummar människan. SD som är emot allt medmänskligt, och luras ändå in i absurdum för att nå dit de vill nå. Jag hoppas att alla som förblindats av idioti, skakas till liv av denna händelse, kan komma ur idiotins dimma, se vad SD och rädda, svaga, framförallt män stödjer. Otäckt är att se människor, normalt kanske kloka människor, dela artiklar som skrivits i syfte att sprida rasistisk propaganda. Mitt hjärta blöder.

Jag hämtar min son på förskolan. Han sitter i soffan och är helt uppslukad av berättelsen fröken läser. Han är i pojken Alfons Åbergs värld. Jag njuter av att se hans ansiktisuttryck ändras, från bekymrad, till lättad, ser ett snett litet leende dyka upp och kisande glada ögon. Åh, vad skönt att min son är trygg, får sitta där och njuta av bokens under. Vad skönt att han inte flyr från ett land som dödar, dräper, våldtar och förtrycker kropp och själ. Vad skönt att han får vara ett barn med små bekymmer.

Vi kommer hem och går vi ut och leker på tomten. Det farligaste jag kan se är trafiken på huvudgatan. Vi leker, fantiserar och han är härligt, oförfalskat glad över sin nya sopborste och förkunnar glatt att nu kan vi hjälpas åt att sopa bort snön i vinter. Jag frågar om vi ska göra något nytt ikväll, poppa popcorn på riktigt, så där så man kan se de hårda majskornen bli till vita, fluffiga popcorn. Glädjen i de bruna ögonen, lyckan i hans glada: Ja! Va kul! gör gott för den tunga känslan i maggropen. Vi åker och handlar.

Vi står vid spisen. Jag har plockat fram en kastrull med glaslock för att vi ska kunna se det vita fluffiga födas. Spänningen är på topp hos fyraåringen, som tittar intensivt på vårt prov korn som ligger i oljan. Med hans förväntan, glädje tinar mitt innandöme, klumpen smälter undan. Poff! Kommer det från pannan, följt av Litens: Wow! Vi häller på fler och sedan är vi helt uppslukade av magin, mutationen, hårt blir mjukt, oätligt blir gott, vitt, fluffigt och varmt. Magiskt. Precis vad jag behövde. Jag behövde se världen ur min sons ögon just nu. Behöver veta att saker kan förändras till det bättre och jag behövde få vara oskuldsfull och känna magins kraft. Tack Liten för att du finns.

23 Oct 2015