Jag går ensam längst stranden med musik i öronen, klarar att gå i fyrtiofem minuter utan att fastna i steget, utan upphakning i bäckenet, tårna böjer sig i lederna, likaså fotlederna, jag går stolt och rak i ryggen med musik i öronen, går i en takt som är betydligt snabbare än min vanliga. Det är en förmån som inte alla kommer ihåg att vara tacksam för, kan vara så självklart. Jag kommer ihåg, njuter och ler.

Jag kommer också ihåg sist jag var på denna strand, då jag faktiskt kunde springa på den hårt packade sanden, våt efter att havet dragit sig tillbaka en aning, havet som gjort plats för sanden att torka upp en aning och för krabborna att springa omkring som ystra små höns, krabbor som samlas i stora gruppmöten förmodligen för att dryfta problemen med varandra, alla dessa tvåbenta som förstör deras ro, som trampar på deras hål, som jagar dem med pinnar och hinkar. Jag sprang då, mellan deras alla sammankomster, undvek att trampa på deras hårda skal, undvek att krossa dem under mina glada, lätta steg.

Trots förändringen går jag denna gång med en oändlig lyckokänsla i kroppen, ett lugn i själen och en känsla av att kunna göra vad jag vill, klara av allt, en stund med känslan Mia bäst i världen. Dessa stunder är värda mer än mycket annat. Mitt högt burna huvud och stora inre leende, min glädje och min lycka. Jag bestiger mitt Mount Everest där på stranden, musiken i mina öron är några gamla James Blunt låtar, låtar som representerar min frihet att röras, motionera, min forna frihet att kunna springa. Större leende får man leta efter.

Glädjen, större än stor. Jag är lycklig.

img-2577.jpg

Ps. På vår resort bodde även denna härliga individ, visserligen beroende av sin husse i vissa lägen men glad och lycklig ändå i sitt motionerande på vår strand. Vad har jag att gnälla över!

7 May 2013