Det är så mycket jag inte kommer ihåg, den första veckan efter krocken. Jag har glömt samtal som jag haft, vad jag sagt och vad jag fått höra. Jag har också glömt besök jag fått på sjukhusen. Det känns konstigt, förvirrande och lite skamligt att ha glömt de snälla, fina människor som har kommit och tittat till mig, brytt sig om mig, kommit med kärlek och gåvor, som servat mig med saker hemifrån, de som ringt, skrivit. Jag har helt eller delvis glömt bort er. Det känns fult, elakt. Min familj och vänner har påmint mig men luckor finns där ändå.

Har försökt lägga lite pussel. Jag har pratat med de som tog hand om mig vid olycksplatsen. Linda och Tommy, de rara fina. Tommy som lät mig vila mitt huvud hans axel, då jag frågade artigt om det var ok. De två som var tvungen att flytta mig från den svarta röken som kom från min brinnande bil, de som hade liggunderlag till mig, i väntan på räddningstjänsten och bredde om mig med fårskinn då jag frös. De lyssnade på mig då jag tydligen upprepade saker, om och om igen, som att: Jag håller på tappa minnet. Det blir sämre och sämre. Jag frågde om sonen verkligen var hos mormor i stugan. Jag frågar det, jag som inte ens kom håg hur gammal älskade sonen är, då Linda frågade. Jag försökte verkligen räkna ut detta men informationen fanns bara inte.

Smärtan, som jag inte minns, från olycksplatsen, får jag berättat från en av dem som var med i räddningstjänsten, Kristoffer och från min far som kommer till platsen. Smärtan, den jag har i ryggen, klagar jag tydligen över den, om och om igen. Får något i svanken, en filt, på båren där de lägger mig, för att det inte ska göra så ont men det hjälper tydligen inte men räddningstjänsten nekar mig mer stöd. Får tydligen smärtstillande och omsorg av sjukvårdarna, som jag fortfarande inte vet vilka de var. Jag, drogad och lyckligt omedveten om hälsocentralen, ambulansfärd, intensiv och akut i Sunderbyn. Massor av röntgen slipper jag också komma ihåg. Lycklig i min minnesförlust, hinner jag med mycket.

Jag får pusselbitarna av min bror, mor och far, av gudmor till min son, svägerskan, av mina vänner. Det gör ont, de bitarna, att höra hur de mina for illa, av min olycka, att inte veta hur det gått för mig. De som kanske trodde, fasade för att jag inte skulle bråka med dem något mer, i detta liv i all fall. Det gör ont att höra hur min son blev tyst och fundersam då de berättar för honom att jag inte kommer ut till stugan som planerat, denna olyckslördag. Vad tänkte han egentligen? Han fick veta att de skulle hälsa på mig nästa dag i Sunderbyn. Jag hör om hamburgarna mor försökte tillaga till Liten där i kaoset, de brända hamburgarna som sonen ändå åt. Jag hör om det förtvivlade skriket från vår tjärn, det skrik som når våra stuggrannar, jag hör om tårarna, osäkerheten, chocken. Det är underligt hur ont det gör, ont att göra mina kära ont. Olyckan var visserligen inte mitt fel men vad jag hade velat bespara dem detta.

Skuld, fast jag inte kunnat undvika det som hände. Jag lever men min brors vän, som var också var med om frontalkrock gör det inte, trots tre små barn och fru. Skuld i orättvisan i vem som får leva och vem som dör.

Jag vill hylla, tacka alla som var i min omgivning då och alla som varit det under min rehabilitering så långt. Tack till alla som ställt och ställer upp för mig. Jag kommer fortfarande att leta efter pusselbitar ett tag till.  Sedan acceptera att vissa alltid förblir borta.

I morgon får jag ta bort min benställning, på min 44:e födelsedag åker den! Och jag tror jag ska fira denna födelsedag lite extra, vara lite extra glad att den kom. Så mina fina, fira alla era födelsedagar med glädje, pompa och ståt, alternativet, att inte få fira, är inte ok.

12 Jun 2017