Och jag är nöjd med min lördagkväll. Jag har sprängande huvudvärk och yrseln ligger i bakhåll och väntar på att få ta i på riktigt igen men håller sig fortfarande i skack. Jag har haft en härlig kväll med min underbart brokiga, nej inte bråkiga, utan brokiga, familj som varit här på middag. De är bra, bra för mig. De är väldigt bra och utan dem vore jag lite. Min Lilleman var ledsamt nog inte med oss och för det så värker hjärtat. Är han inte här, är vi inte kompletta. I hjärtat och historierna var han dock högst närvarande.

Att blåsa ut ljusen blir ibland så symboliskt, kvällen, i dess aktuella form, är över. Det är det dags för tandborste, säng, kudde och svalt, för att inte säga svinkallt, täcke. Jag känner redan vad kroppen kommer att säga då vi tar lakanen: Åh, varför kröp vi inte ner tidigare? Det här var ju fantastiskt skönt! Kudden under huvudet kommer att omsluta min nacke och låta bakhuvudet göra en form efter sitt eget behag. Huvudvärken får ofta större plats då, då avslappningen är total, ibland övergår den till migrän, bara för att retas tror jag. Trodde du det var över nu vad?

Sitter i soffan och skriver och kvällen är verkligen över, första delen av natten likaså. Jo, jag ska, är snart där, där i drömmarnas land, ska bara tacka för mig först, tacka min familj för att de finns och för att de alltid är där för mig, oavsett var jag gör och vad som händer. Ljusen må ha brunnit ut för denna kväll men det finns alltid fler att tända och se brinna. Boken är inte slut och sista kapitlet är långt ifrån skrivet. Sov gott.

18 Jan 2015