Vi är på hotell för bastu och umgänge, ansiktsmasker och peelingprodukter finns nerpackade och inpackningar likaså. Vi har försett oss med bubbel i receptionen och beställt in en bricka med diverse ost, korv, bröd, kex och tapenade.

Funderar på hur jag ska sitta, var jag kan sätta ner min arm. Den är inte önskvärd just nu. Håller i den vänstra handen med den högra, försöker lägga armen mot bröstkorgen? Nä, mot armstödet? Nja, mot magen? Jo, den är mjuk men det blir ändå inte bra. Nervsmärtorna är intensiva och att nudda med fingret mot underarmens undersida är som att bli bränd av ett strykjärn. Utsidan av lillfingret är precis lika grinig.

Vi pratar, skrattar och njuter av dryck och tilltugg. Vi var en större skara från begynnelsen men blev tillslut fyra och får ett tillskott senare på kvällen. I bastun slappnar musklerna av trots att termonetern ljuger med sin temperatur på 90 grader men förmodligen har vi knappt 55. Men inget av det gör mig nerslagen. Jag njuter och glömmer stundvis smärtan som strålar upp i axen och ner i fingrarna.

Modiga kvinnor simmar i den svinkalla basängen. Kan bara tänka mig vad som skulle hända om jag klev ner. De skulle få plocka upp en Mia utan böjbara leder ur poolen. Åh, kanske som den där kvicksilvermannen i Terminator som stelnade av flytande kväve eller vad det nu var! Om de tappade mig i golvet skulle jag brisera precis som han, som ett glas mot ett klinkergolv.

Bastun är ett klart bättre alternativ. Då vi ätit och myst färdigt var kläder tvungen att tas på. Funderar på sådana där tröjor som bara har en ärm men jackor i samma stuk finns nog inte, i alla fall inte för våra breddgrader! Vi tar oss hem till mig för att göra Thaitacos som vi är några som döpt om det till. Hackande i thaistyle krävs, massor av diverse ingredienser ska finfördelas. Dryck finns men den behövs inte hackas, utan sväljes precis som den är.

Tillsammans med ännu mer glädje och entusiasm blir vi tillslut färdiga, den femte i sällskapet kommer med sista ingrediensen och vi sätter oss till bords med tv uppskruvad. I kväll ser vi Måns ta hem Slagerfestivalen.

Vi hissar, dissar, småtjafsar, dricker och äter, allt i härlig vänskaplig anda. Stundvis kommer smärtan över mig så jag inte riktigt är med de övriga men tänker där jag sitter att jag är välsignad att få ha dessa människor, vänner kring mig i denna stund. De ger mig glädje och bubblande lyckorus som tränger genom nervers protester.

Vi tjoar vid segern och tar fåniga och fina kort som vi lägger ut på diverse sociala medier, förmodligen till vissa människors förtret och andras munterhet. Tröttheten gör att vi sent omsider måste tacka för kvällen.

Ensam i tystnaden tycks smärtinpulserna ta över där sorlet tidigare fått ta plats. Gör mig i ordning för kvällen och väl med huvudet på kudden tar jag fram mindfulnesspåret på telefonen som talar mig tillrätta och gör att smärtan inte tar över totalt. Vilar i den trygga rösten och lyckas trots den brännande smärtan somna med ett leende på läpparna.

Tack för den här kvällen ni goa.

27 May 2015