Lördag, jag vaknar och klockan är åtta. Liten är hos sin far efter att ha varit i Thailand med mig i en månad. Det är tomt men okej. Jag ligger och drar mig en timme.
Kliver upp och tittar ut genom fönstret. Det är ljust. Det var det inte innan vi åkte. Ett stilla snöflir faller. Vackert. Det ligger något underbart över denna dag, något sagolikt. Jag kokar grönt te, tar fram ett par Bullens korvar, skivar ett äpple i en skål och toppar med turkisk yoghurt, ett tunt crisp med smör och ost, smör med salt, en bristvara senaste tiden och osten är fantastisk.
Jag sitter i köket och njuter av brasan jag gjort upp i köksspisen. Det sprakar hemtrevligt och en skön värme breder ut sig i rummet.
Jag är ensam, det är helt tyst förutom spis och köksklockas tickande. Ljuset i rummet är kallt. Denna morgon är egentligen inte så speciell men det finns en icke nämnbar känsla i mig. Jag vill nästan andas försiktigt för att inte störa denna magiska stämning.
Jag älskar mitt liv. Jag är full av tillförsikt. Kanske ska jag gå ut på en välklädd promenad men först, först ska jag nog bara vara lite till.