Väldigt opassande att skriva kanske men… Mitt alias, Tant Agna 87, har blivit äldre, undrar om hon inte uppnått den aktningsfulla åldern av 97. Har haft helt ok dagar på jobbet, inga kryckor alls, har ett högre Luciaskridartempo och om jag får säga det själv tyckerjag att jag skött mig rätt fint.

Så går jag då där i korridoren och får plötsligt en kniv instucken rakt in i ljumsken, igenom höften och ut via SI leden i bäckenet. Tadaa! Där och då, ropar jag rakt ut och blir ståendes. Naturligvis är det ingen kniv, höften har helt enkelt skurit som motorn på en trött bil. Jag står där, framåtlutad, totalstrejkad och skrattar i underliga puffande ljud. Jag är tacksam och glad för att jag är helt själv, hade lätt kunnat skrämma slag på den tuffaste tuffingen just nu. Galningar är skrämmande. Detta tillstånd är direkt löjligt. Väntar ett tag, på att bogsering ska dyka upp, kanske vårt allt-i-allo kommer förbi med någon lämplig vagn. Jag är fullt beredd på att bli skjuten, i en kärra eller dylikt. Ingen finns dock i sikte, inser att jag måste chockstarta där jag står.

Då hjärnan lyckas skicka signalen till benet att röra på sig skriker jag igen, sedan är jag igång, ungefär vart fjärde steg är jag beredd att tvärdö litegrann. Tacksam över att arbetsdagen strax är slut, gör jag det sista och kan sedan bege mig till min sjukgymnast. Fånigt att åka dit för knät då det akuta sitter på ett helt annat ställe. Rara sjukgymnasten försöker undsätta mig men icket att kroppen vill samarbeta.

Vad livet är dråpligt, för vet ni vad? Höften sitter ihop med armbågen? Det måste vara så och jag upptäckte det idag. Då höften skär ihop gör armbågen det också.

Säg mig nu, vad gjorde ni, jag menar vad lärde ni er om kroppens fysiologi innan jag började undervisa er här på bloggen? Gå i tystnad, lugnet och stillheten mina vänner. Här på Storgatan gör jag det inte!

5 Nov 2015