Som en kvinna i min ålder, har man hunnit vara med om mycket kladdigt, äckligt och förnedrande och allt har kommit upp till ytan igen.

Jag är glad att jag har varit en person med lite skinn på näsan, en som orkat och kunnat stå på mig, en som blivit förbannad, en som högt utbrustit: Vad fan håller du på med? Du har ingen rätt att tafsa på mig! Jag har alltid varit den skrikit högt och tydligt, vart jag än befunnit mig om jag blivit antastat. Ibland har jag delat ut örfilar eller knuffar samtidigt och tänkt: Blir jag nerslagen så vet omgivningen i alla fall varför. Jag har knölat ihop tafsande fingrar, tafsande händer och misshandlat en och samma näsa, två gånger. Kanske har jag ansetts som en argbigga, en ettermyra, en som överreagerat men min reaktion, mina reaktioner, har fått mig att, så långt, aldrig känna mig som ett offer. Jag har känt mig äcklad och kladdig, med en stark önskan om att duscha bort det jag varit med om men jag har aldrig behövt känna mig som ett offer, utan som en som har haft möjlighet att försvara mig, åtminstone verbalt.

Jag har fått försvara mig, även inför kladdande killars kompisar, kompisar som tyckt att jag överreagerat. Jag, jo, jag, har fått förklara mig, har fått förklara och försvara mig om och om igen, förklara varför jag reagerat som jag gjort, varför jag kämpat för mig själv och min kropp. Jag har fått förklara, att om de ska förstå min reaktion på hur deras kompis betett sig, måste de jämföra det med att själv bli antastad, av en man, en man större och starkare än de och vid tillfället, med mer makt.

Jag har tittat på tafsande killars kompisar, killar som jag känner och funderat över varför de inte sagt till sin kompis eller bekant, att sluta, att det de gör är inte är ok. Jag menar inte att de skulle tagit en fajt för mig, det kanske det inte varit värt för dem, det har jag förmodligen inte varit värd men visst har jag funderat över att de inte ens sagt: Lägg av.

Övertramp eller kan det kanske kallas för övergrepp, har jag även upplevt i den egna relationen. Jag funderade mycket över det efteråt, kände mig smutsigt använd. Dagen efter förklarade jag att det där aldrig skulle hända igen, att det var långt ifrån ok, att min vilja eller ovilja räknades, min ovilja var det som i detta fall, alltid var det som skulle styra. Händelsen, övertrampet, övergreppet tog död på alla mina känslor och relationen tog slut.

Därför, på grund av det jag upplevt men kanske framför allt, det som mina kvinnliga vänner varit med om, de som känt sig och fortfarande känner sig som offer, de som aldrig kunnat helas, det är därför det gör så ont i mig då jag hör människor håna #metoo, kasta in det som en rolig komentar, någon som faktiskt säger: ”hashtagmetoo”, då de lägger en hand på min axel...

 

26 Dec 2017