Ligga hemma, vara sjuk och sova är inte särskilt upphetsande eller spännande. De värsta rycken är de som görs till köket, vardagsrummet och badrummet. Men att ligga hemma, vara sjuk, då det samtidigt är VM i längdsskidåkning, är ingen barnlek.

Muskelminnet som vi har i våra kroppar är helt fantastiskt. Mina skidmuskler minns allt som har med skidåkning att göra. Och visst har jag åkt skidor i Falun, till och med Världscup men det är dock många år sedan och banorna är helt annorlunda trots jag ännu kan känna igen backar. Mina muskler är dock helt med, spänner sig i olika omgångar beroende var åkarna befinner sig. I stakning är varenda mag-, rygg- och armmuskel med i stavtagen, i utförskörning är andra muskelgrupper med och trampar runt i kurvorna och kryper ihop då farten är hög nog. Uppför, i den klassiska åkning, ser jag till att mina fiktiva skidor hakar fast då fäste krävs, vid skate att de glider maximalt och inte suger fast, då jag susar upp i backen. Varje parti är minutiöst genomtänkt, av åkarna. Jag, jag ser bara till att mina muskler spänner sig helt rätt tekniskt.

Min, av förkylning, trötta bröstkorg andas stundvis i takt med de åkande svenskarna och stundvis hoar och skriker jag i soffan som värsta ledaren. Nu närmar sig VM tack och lov slutet, endast två tävlingar kvar, för det är svårt att återhämta sig då man kör tävlingar, i medaljklass, i stort sett varje dag.

Grattis vill jag säga till det suveräna svenska landslaget, inklusive alla de som arbetar och stöttar vid sidan av, sju medaljer så långt. Jag är en stolt före detta skidåkare som ändå i all framtid kommer att se mig som en tvättäkta längdskidåkare, oavsett hur många år som går, oavsett hur lite skidor jag själv klarar av att åka. En gång skidåkare, alltid skidåkare.

Liten på första skidturen i år.

27 Feb 2015