Jag kan sakna det eller jag saknar det absolut, saknar det så att det gör ont, att känna adrenalinet pumpa runt i ådrorna, den våldsamma glädjen, den underbara energin som driver runt i kroppen för att den får ett överslag, får för mycket. Jag saknar tävlingssituationerna med den enorma kick som de ger. Saknar den härliga energin då man längtar efter en händelse som är pirrigare och häftigare än de lite mer stillsamma. Jag saknar de starka förälskelserna som nästan gör ont.

De stillsammare upplevelserna är dock ändå underbara. Min son fick en överraskning här om dagen. Morfar hade köpt en pyssellåda åt honom i stan och mormor kom och levererade den. De sitter i soffan och liten sätter handen på bröstet och säger: Mitt hjärta slår så hårt. Mormor blev lite orolig för det lät inte riktigt bra på en sådan liten pojke tyckte hon och frågade: Varför då? Han, den lilla söta, finaste av alla varelser svarar: Jag blir ju så glad.

Höra den tacksamheten uttryckas i dessa ord gör ont i hjärtat, får mig att förstå att jag inte har mycket kvar att önska, att jag fick det bästa. Jag fick min son. Den adrenalin han skapar överträffar och motsvarar allt med råge, den våldsamma glädjen, stoltheten, all energi han sprider, vad mer kan jag eftertrakta?

Jag må inte vara förälskad men älskar av hela mitt hjärta den treåriga lilla pojken. Den kärleken han sprider genomsyrar mitt liv.

Mitt hjärta bultar så hårt. Jag blir ju så glad.

23 Nov 2014