Jag minns min depression. Jag var inte så gammal, i alla fall i jämförelse med min nuvarande ålder. Den var inte långvarig och jag blev inte mörk på ett nattsvart vis. Den hade en tydlig utlösare. I denna, för mig ovanliga och underliga situation var jag mörk, känslofattig, fast på ett tryggt sätt.

Jag befann mitt i Lärarhögskolans mjuka barm och satsade för fullt ut på längdskidåkning. Mitt skidåkande hade skapat ett kroniskt kompartmentsyndrom i underbenens muskler. Det innebär att musklerna där blir för stora för muskelfacket. Det orsakar syrebris i muskeln och det blir kramp, smärtor i vila men framförallt då de aktiveras. Säsongen hade varit tuff med stora svårigheter att åka skate. Jag var ändå glad, för att jag hade fått besked om att jag skulle opereras under våren, lågsäsong för träningen.

Då kom beskedet, de kunde inte hitta en tid till mig förrän till hösten. Där mörknade min värld. Banalt för många, för mig? Det undergrävde marken jag gick på. Det var något helt annat än vanlig sorg, vanlig besvikelse och ledsamhet. Det blev svart och livet blev platt, utan nyanser, utan toppar och dalar, bara rakt och mörkt. Det var svårt att själv förstå det här underliga stadiet jag var i.

Denna tid, som jag sedan förstått var en depression, en mild sådan, är i ett egendomligt dunkel. Jag vet inte idag hur länge den varade men förmodligen mindre än två månader. Det konstiga var att jag kunde göra roliga saker, skratta och busa med vänner, utan att känna något, visste att det som jag gjorde var kul men hade inga möjligheter att uppskatta dem. Jag pratade med mina då närmsta vänner och förklarade hur märklig min värld var. Jag bad dem ta med mig på saker trots att jag var i en dov bubbla. Det gjorde de.

Vändningen till mitt normala jag kom lika plötsligt som den till mitt onormala. Den kom med samtalet som sa att Idrottsmedicin hade fått ett återbud, operation om två dagar om jag kunde. Att jag kunde! Jag ville operera båda på en gång, jag ville återkomma till fullt fart så snart som möjligt. Hade jag någon som kunde hjälpa mig där hemma efteråt? Jag sa att det ordnar jag på något vis. Jag hade ju fina vänner omkring mig, två var dessutom färdiga sjuksköterskor om mindre än en månad.

Min milda depression, med tydlig orsak, var en bra upplevelse. Den lärde mig mycket, gav mig förståelse för andra i mycket svartare mörker än mitt. Jag blev ett uns mer ödmjuk. Jag var dock helt trygg i att: Det här vänder. Jag får leva på, göra roliga saker och vänta på vändningen. Även om jag inte hade fått operera mig, den våren, skulle ljuset kommit tillbaka till mig, det är min fulla övertygelse men minns hur fantastiskt att få tillbaka nyanserna i livet, både glädje och sorg, kunna uppskatta det roliga och få vara både glad och ledsen igen.

Det är Psykevecka i Umeå och Västerbotten denna vecka, staden som jag befann mig i då jag drabbades. Den är till för att öka kunskapen om psykisk ohälsa och psykiska sjukdomar. Psykisk ohälsa är ett folkhälsoproblem som det borde pratas mer om anser Psykveckans arrangörer. Det mesta som ordnas är gratis och riktar sig till alla intresserade. Psykeveckan vill förmedla kunskap och hopp. Rädslan minskas med ökad kunskap och förståelse. Det ska vara lika naturligt att ha ont i själen som i ryggen och vad är egentligen mer självklart än just det? Stress, till exempel, kan utlösa, hjärtinfarkt, utmattningssymtom, ångest, panikångest och så vidare. Hur vi drabbas beror ofta på vår genetiska uppsättning som fantastiskt nog tillhör vår kropp.

I min omgivning finns alla olika typer av genetiska uppsättningar. Det innebär att jag i min närhet, precis som alla andra, har både fysisk och psykisk ohälsa och jag hoppas att jag alltid kommer att vilja och våga fråga människor hur de mår och försöka, efter min förmåga, finnas.

3 Nov 2014