Du min raring, bland alla raringar, har så många uttryck, trots din ringa ålder. Vi har varit ifrån varandra ett par, tre dagar och jag har trots min dåliga fysik uträttat en del sedan du var hos mig sist. Vi är i köket och ger varandra den där livgivande hejkramen då du över min axel spanar in omgivningen: Mamman, har du fixat den där gamla skutan? Du ser inte min förvånade blick över ditt nya uttryck. Jag för dig ifrån mig ett stycke och ser var dina ögon vilar. Jag håller inne med mitt gapskratt och säger med ett stort leende: Jo, jag har bytt batteri på klockan, så nu fungerar den igen! Du fortsätter titta på klockan med ett leende. Allt jag gör, uppmärksammar du och jag får känna mig som en fantastiskt duktig, fungerande, kompetent mamma, att du gör det med ett uttryck du sett på Bamse och satt in det i ett helt nytt samanhang gör att jag ler med hela kroppen. 

Lite senare bäddar vi sängen med nya lakan och skojar friskt med varandra. Jag säger vid ett tillfälle: Men hur stor du än blir kommer du alltid vara min bäbis. Du är fullt på det klara med det men svarar: Det är ett stort ansvar. Hur menar du då? frågar jag. Ja, men man måste ju till exempel räcka ut tungan och så då. Jag skrattar glatt och säger: Jag förstår vad du menar! Du är underbar som kommer med sådana komentarer! Du tittar leende på mig och skrattar sedan du också och jag tror du verkligen förstår att jag imponeras över dig.

På punschverandan kommer nästa självklarhet. Vi pratar om något, minns inte riktigt vad och vi kommer in på ordet handling och någon handling som är normal. Men mamma, du är väl inte så där jättenormal? Jo, men det är jag väl? svarar jag kraftigt övertygande. Hur tänkte du då? Ja, men du brukar ju säga att växter och djur pratar och de gör de ju inte. Jag och mormor vet ju det! Jo, men djur och växter kan ju prata, försöker jag. Du skrattar gott, nästan gurglande och hela magen guppar och du säger: Nä, mamma de kan ju inte det! Men om jag kittlar ett träd på grenarna så skrattar den ju och säger: 'Sluta!'! säger jag. Nej mamma! svarar du överseende. Hm, nå, jag gjorde ju ett gott försök, tänker jag och går glatt in i köket för att bre en macka.

Ett par dagar senare pratar vi om förskolan och barnen som går med dig där. Du berättar om alla gossar du leker med och jag frågar om du leker med kompis x. Du berättar för mig att kompis x bara är där mellan två specifika klockslag. Du berättar sedan att kompis y har blivit större för att hon sa till dig att vänta då du ville fråga fröken om något då hon var upptagen. Sedan säger du något om den lilla flickan som du inte kan ha hört tänker jag: Hon är lika söt som hon är snäll. 

Du min fina, är lika god som guld.

5 Sep 2015