Vad fort allt kan förändras. Gått till sängs, ligger stilla. Önskar att det går över helt, lugnar ner sig. Hur ska det annars gå? Rädd att störta på riktigt, krascha, vill inte en gång till. Vet inte då hur jag reser mig eller hur lång tid det tar. Tacksam för min familj, för Liten. Han distraherar positivt, ger livslust och kämparglöd. Vet vad som är viktigast, förmår ändå inte riktigt att leva efter det, för det drabba andra.

Egoist… Vilket otäckt och fult litet ord jag tycker det är. Ändå är det vi alla behöver vara ibland, inte endast jag, även min omgivning. Svårt.

Domningarna i ansiktet har nu släppt, de underliga strålningarna i armarna är delvis borta, den ofantliga tröttheten har lättat en del, smärtorna ligger över mig som ett underligt tungt täcke. Det är ändå naturliga, smärtorna, man behöver inte vara rädd för dem, så länge de inte kryper över den högre gränsen och stannar där en längre tid, passeras den finns dock den obehagliga risken att man måste börja från noll igen.

Jag är sällan eller aldrig rädd för smärtorna, endast vad de kan göra med mitt liv, det liv som jag vill leva som jag vill, inte som jag måste. Min tycka synd om timme är slut, tror jag tar en i morgon också...

 

12 Feb 2015