Kvällen är stilla, vinden vilar, vattnet är alldeles lugnt, ligger och speglar skogsbrynet, himlen och molnen. En fågel flyger nära ytan, ser två fåglar en från sidan uppifrån och den andra i vattnet, spegelvänd, sida, underifrån. Tystnad och ett ofantligt lugn sprids i kroppen. Jag sitter i kajaken, har varit ute på ett träningspass men nu glider jag bara långsamt fram för att strax ligga alldeles stilla. Ser mig om, paddeln ligger över kajaken och vattendroppar faller försiktigt ner för att inte störa stillheten.

Plötsligt slår en fisk och skarpa ringar bildas, de blir större och större, ju vidare de blir desto svagare blir kontrasten. Väntar, ser hur de försvinner, blir ett med resten av sjön, utplånas blir en del av enheten, individerna smälter ihop med omgivningen och allt är frid igen.

Vi skapar alla ringar på vattnet, åt oss själva, i våra egna liv och i andras. Tänker att det är bäst att de är många fler positiva plask än negativa. Vänlighet skapar en massa fina ringar och skvalpar på behagligt i kroppen. De negativa ringarna verkar tyvärr sprida sig snabbare och vara skarpare och hårdare och verkar inte stilla försvinna utan bara nå längre och längre ut i periferin för att aldrig helt upphöra. De stör lugnet och friden. Kanske är de ringarna mer som ringar i cement, de stelnar i vågformade, skrovliga mönster som skaver och är lätt skrapa sig på.

Ringarna av skvaller verkar alltid ta sig mer och mer negativa former. De förändras och det läggs till information, som ofta saknar fakta och istället för att stilla avta så blir de större igen, skapa nya vågor och efter sig lämnar de en massa obehag och ledsamheter.

Fram för mer fiskar som slår, med vackra mönster som följd. Fram för fler lugnt glidande kajaker på spegelblanka vatten. Fram för fler jättelika positiva plask så vi kan skvalpa på ordentligt i de vågorna! Båten får gärna gunga rejält i efterdyningarna av dessa.

9 Dec 2012