Ibland är det svårt att välja om man ska skrika, gråta eller skratta, det smärtar så mycket att andetagen gör ont, kliva upp på en trottoarkant och ta sig uppför trappen är bergsbestigning, äta, hålla upp armarna, böja nacken, resa sig, sitta stå och gå.

Blir dock så glad att möta människor, diskutera, spåna, argumentera, då lätt att glömma, lever. I morgon tänker jag mig en ny dag, en annorlunda. Annars vill jag ha ett jobb där man inte behöver kropp eller knopp. Finns det sådana?

Ska tänka på litens sista ord till mig om kvällarna, senast igår, något smittad av sin mor: Tack för den här fina dagen mamma. Säger de orden högt för mig själv och menar, i alla fall vissa delar, delar av möten och konversationer.De som lyst upp min dag.

I morgon vill jag ha mer, önskar också mer för övriga som tycker livet är outhärdligt idag, i veckan. Jag står ut lite till om makterna hjälper de som har de tuffare först, så dålig är jag inte, jag kan gnälla en dag till istället. Hejar på er där ute. Håller också tummar för en vän som kasnke gruvar för tuffa besked som kan komma imorgon. Jag känner på mig att det blir ett positivt negativt besked, så det så.

3 Sep 2014