Telefonen piper på förmiddagen. Jag tar upp den och inser att jag glömt något igen. Kalendern visar att jag glömt att jag är bjuden på middag ikväll, att glömma hör till vanligheterna men detta var ju en trevlighet som försvunnit, dumheter att glömma sådant.

Jag åker till stugan för att lapa vårvintersol och njuter av tillvaron med ursprungsfamiljen. Ibland behöver man bara sitta och ta in världen och vilan. Njutbart i mängder.

Åker hem och tar en dusch så att omgivningen också ska ha förutsättningar för att trivas ikväll. Då fåfängan fått sitt så äntrar jag min vita springare, det vill säga min gröna Rambler från 1957. Hjulen tar mig till mina vänner. Där jag sitter på cykeln träder smärtor fram på höger sida ansiktet och ögonlock, vinddraget som sveper över ögonlocket bränner mig.

Framme möts jag av mina fina vänner och vi äter i trevligt samspråk med glimten i öga. Jag är jag, en del i helheten och kan vara den glada gnällspik jag är ibland. Vi äter fantastiskt gott och jag njuter av tillvaron. Sedan drar vi oss upp mot de mjukare sofforna med vinglas, kaffe, choklad och te. Vi låtsas se lite på tv, alla tar sin telefon och är sociala på annat håll, fem tio minuter senare är vi tillbaka i den fysiskt sociala verkligheten.

Vi ser på avslappnande oviktigheter på teven och då kryper de närmare… Nej, inte mina vänner, utan nervsmärtorna. Höger sidan blir allt mer drabbad och armen kan jag inte längre vila mot underlaget utan håller upp den något. Huden på höger kind, ögonlock och nacke har lämnat in sin avskedsansökan… Blinka är inte roligt. Vet att jag borde ta mig hem snabbt men är så där lagom mör och vill helst inte röra mig, det gör mer ont.

Tillslut kramar jag om mina vänner med smärta i den hud som kommer åt något som är hårdare än stillastående luft. Går sedan ut och tar mig till min fina Rambler och säger högt att jag borde åkt hem lite tidigare. Ler åt min monolog, tänker att det är tur att ingen hör mig. Utsidan av höger fingrar och hand gör ont, höger armen smärtar av jackans tryck. Jag kliver upp på sadeln och börjar cykla. Den just så pass minusgradiga luften möter mitt ansikte och höger ögonlock, de skriker av smärta. Höger kind protesterar högljutt mot den omilda behandlingen. Smärtan är även påtagligt utbredd i högerarm, baksidan och utsidan av högerlår, håret på huvudet verkar vara fastsytt med den grova synålen, för det gör vansinnigt ont i hårbotten på höger sida.

Kvällen och natten går i nervsmärtans tecken, i lugnet och tystnaden växer den sig allt starkare, ensam är stark. Den är starkare än tankens makt ikväll och natt. Ibland får man bara kapitulera, acceptera det man inte rår på. För mig är det dags för kudden, för den eventuella sömnens välkomna, delvisa glömska. I morgon är en ny dag och möjligheterna är nya, förutsättningarna andra än nattens. Jag bestämmer mig för att smärtan, den som rasar i min hud, nervernas smärta, inte ska besegra mig i morgon. I morgon får jag besked om jag får vara med att styra och bestämma eller om det onda tar makten över min envisa och fåfänga vilja och kamp. En dag ska jag kunna besegra smärtan på ett sätt jag aldrig klarat förut, kanske blir det i mitt nästa liv men i så fall: So be it…

29 Mar 2015