Hade en alldeles perfekt kväll igår. Rockabillytema på vinlotterikvällen resulterade i en träff med åtta goa, fina och supersnofsiga 50-talstjejer, lika många olika drinkar, en härlig stämning och högt till tak på diskussionerna. Jag är glad jag kunde vara med. Jag är glad över att jag hade en prickig klänning, röda läppar och rött läppstift. Hade tillråga på allt nästan en frisyr. Kvällen hade kunnat sluta där och hade ändå fortfarande ännu lett brett.

Taxi anländer och vi tar oss vidare till hotellet med samma tema som vårt, Rockabilly. Där ser vi fler prickiga bönor och några skinnvästar. Dansa, (heter det fortfarande disco?), är det som näst efter mitt barn, sport och annan fysisk aktivitet får mig att sprudla mest av glädje och energi. Smärta får stå tillbaka och tankar på en morgondag ligger långt borta.

Då fötterna är bortdomnade är klockan sen och jag sätter mig på en bänk och pratar med mina vänner och förbi paserande. Massor av skratt delas och många unga fördetta elever stannar och surrar en stund. Inser att jag är cirka 20 år äldre, hur är det möjligt? Då stället stänger går jag glatt hem.

Då jag öppnar ytterdörren strömmar rök emot mig. Jag kliver in och skyndar mig att stänga dörren. Letar fram telefonen i fall jag ska behöva ringa 112. Jag tror mig veta vad jag ska möta. Öppnar dörren till tvättstuga och sedan till pannrum. Här är färgen inte längre ljusgrå överallt utan rätt sotsvart. Mycket riktigt, blötvädret har gjort att pannan puffat, sot och rök som följd. Suckar och börjar vädra medan jag försöker ringa mina proffs. Då klockan är halv tre på natten så är de lite långsamma att svara men får tillslut tag i hjälpen. Allt är som jag tror och får stänga puffluckan och gå till bädds. Eländes tankar får vara till en annan dag och jag borstar tänder, skrubbar ansikte och tar kudden.

Världens bästa far städar åt mig på morgonkvisten medan jag sover. Kan man ha en bättre familj än min? Visst finns det jobb kvar åt mig men så ofantligt skönt att slippa kämpa med golven själv.

Åker ut till stugan till min son. Han har övernattat med mormor och morfar medan mamma varit på fest, det är sällsynt och saknaden var stor från båda våra sidor och jag får en halsband som han trätt åt mig då jag varit borta och till det ett brev. Hjärtat sväller och gör ont.

I stugan lyser solen varmt och vi njuter. Liten och jag spelar badminton i snön. Vårt världsrekord är fyra. Vi grillar som vanligt ute till lunch.

Sedan kom oturen fram igen. Jag är på väg in i huset i något ärende och kliver över tröskeln med kraft. Skriker högt rakt ut. Jag tittar under foten och där sitter en liten list, den sitter fast, i foten, med en spik, den sitter ordentlig. Mor kommer och håller i mig och jag ber henne dra ut spiken. Hon ber far som har min svägerska i telefonluren. Han berättade vad som hänt och jag tror han sa: vänta jag ska bara dra ut spiken. Det var allt annat än skönt så jag skriker och till min förvåning så stönar min mor till hon också. Tänkte svagt att hon hade då stark sympati men inser att det beror på att jag krossar hennes hand och nyper hennes arm. Jag lättar på trycket, ber om ursäkt och tar av tjocksocka och strumpa. Det droppar på rätt fint med blod och tänker att det är bra, då sköljs sticksåret bra. Nå, för att göra historien kortare så gick allt fint.

Nu då jag sitter i soffan och tänker tillbaka och skriver med den dunkande foten i desinficerande såpbad är jag ändå nöjd med min helg och definitivt med mitt liv. Rökdoften är endast svag här uppe, foten är brukbar om än jag haltar en del. Jag har världens bästa mor, far, bror och son och den utökade familjen är riktigt bra den också. Mina vänner skulle jag aldrig byta ut. Så imorgon då jag kommer linkande till jobbet med en lätt rök doft i håret kommer jag att le och får jag frågan hur min helg varit så blir svaret: Alldeles underbar!

Hade en alldeles perfekt kväll igår. Rockabillytema på vinlotterikvällen resulterade i åtta goa, fina och supersnofsiga 50-talstjejer, lika många olika drinkar, en härlig stämning och högt till tak på diskussionerna. Jag är glad jag kunde vara med. Jag är glad över att jag hade en prickig klänning, röda läppar och rött läppstift. Hade tillråga på allt nästan en frisyr. Kvällen hade kunnat sluta där och hade ändå fortfarande ännu lett brett.

Taxi anländer och vi tar oss vidare till hotellet med samma tema som vårt, Rockabilly. Där ser vi fler prickiga bönor och några skinnvästar. Dansa, (heter det fortfarande disco?), är det som näst efter mitt barn, sport och annan fysisk aktivitet får mig att sprudla mest av glädje och energi. Smärta får stå tillbaka och tankar på en morgondag ligger långt borta.

Då fötterna är bortdomnade är klockan sen och jag sätter mig på en bänk och pratar med mina vänner och förbi paserande. Massor av skratt delas och många unga fördetta elever stannar och surrar en stund. Inser att jag är cirka 20 år äldre, hur är det möjligt? Då stället stänger går jag glatt hem.

Då jag öppnar ytterdörren strömmar rök emot mig. Jag kliver in och skyndar mig att stänga dörren. Letar fram telefonen i fall jag ska behöva ringa SOS. Jag tror mig veta vad jag ska möta. Öppnar dörren till tvättstuga och sedan till pannrum. Här är färgen inte längre ljusgrå överallt utan rätt sotsvart. Mycket riktigt, blötvädret har gjort att pannan puffat, sot och rök som följd. Suckar och börjar vädra medan jag försöker ringa mina proffs. Då klockan är halv tre på natten så är de lite långsamma att svara men får tillslut tag i hjälpen. Allt är som jag tror och får stänga pufflucka och gå till bädds. Eländes tankar får vara till en annan dag och jag borstar tänder, skrubbar ansikte och tar kudden.

Världens bästa far städar åt mig på morgonkvisten medan jag sover. Kan man ha en bättre familj än min? Visst finns det jobb kvar åt mig men så ofantligt skönt att inte kämpa med golven själv.

Åker ut till stugan till min son. Han har övernattat med mormor och morfar medan mamma varit på fest, det är sällsynt och saknaden var stor från båda våra sidor och jag får en halsband som han trätt åt mig då jag varit borta och till det ett brev. Hjärtat sväller och gör ont.

I stugan lyser solen varmt och vi njuter. Liten och jag spelar badminton i snön. Vårt världsrekord är fyra. Vi grillar som vanligt ute till lunch.

Sedan kom oturen fram igen. Jag är på väg in i huset i något ärende och kliver över tröskeln med kraft. Skriker högt rakt ut. Jag tittar under foten och där sitter en liten list, den sitter fast, i foten, med en spik, den sitter ordentlig. Mor kommer och håller i mig och jag ber henne dra ut spiken. Hon ber far som har min svägerska i telefonluren. Han berättade vad som hänt och jag tror han sa: vänta jag ska bara dra ut spiken. Det var allt annat än skönt så jag skriker och till min förvåning så stönar min mor till hon också. Tänkte svagt att hon hade då stark sympati men inser att det beror på att jag krossar hennes hand och nyper hennes arm. Jag lättar på trycket, ber om ursäkt och tar av tjocksocka och strumpa. Det droppar på rätt fint med blod och tänker att det är bra, då sköljs sticksåret bra. Nå, för att göra historien kortare så gick allt fint.

Nu då jag sitter i soffan, med te och äpple och tänker tillbaka och skriver med den dunkande foten i desinficerande såpbad är jag ändå nöjd med min helg och definitivt med mitt liv. Rökdoften är endast svag här uppe, foten är brukbar om än jag haltar en del. Jag har världens bästa mor, far, bror och son och den utökade familjen är riktigt bra den också. Mina vänner skulle jag aldrig byta ut. Så imorgon då jag kommer linkande till jobbet med en lätt rök doft i håret kommer jag att le och får jag frågan hur min helg varit så blir svaret: Alldeles underbar, vad är väl en spik i foten!

10 Apr 2016