Helt plötsligt anfaller smärtan från h-vetet, från en stund till en annan. Vet du hur det är att skratta maniskt åt nervsmärtor för att det gör så jä-la ont? Vet du hur det är att veta att det är ens eget fel för att man glömt medicinen? Vet du hur det är då hjärnan inte vill samarbeta i detta läge och man lyfter upp ett litet skåp på ett annat skåp och få två av lådorna i huvudet? Vet du hur det är att vilja vara någorlunda normal i detta läge?

Rör dig inte, sitt helt stilla så kommer inte smärtvågorna och låt bara tårarna rinna ett litet tag så vänder det strax. Vill man det? Nej. Vill ju vara aktiv. Så då tar vi oss ann blommorna och se vad vi kan hinna förstöra. Cyklingen bör vi nog vänta med något då reflexer saknas. Köra bil lika så.

Men om en stund då de underliga tårarna slutat rinna, då det idiotiska skrattet lagt sig, bulorna i huvudet minskat, då har det blivit bättre.

Hur f-n kan man vara så dum?

Skönt att avreagera sig något...

24 Sep 2014