Vi är på väg ut på äventyr till den stora staden. Vi ska hälsa på hos min senaste guddotter, ja och dennas föräldrar förstås! (Men små, söta barn har lite högre prioritet.) Du, min Lilleman, har bestämt att denna gång ska du visa lillasyster hur man gör när man ska gå. Masa har du redan lärt ut henne och med det är du mäkta nöjd.

På bussen från flyget slår du upp en karta jag fått tag i på flygplansen då jag vet hur dessa fascinerar dig. Du sitter och berättar högt vad vi ser och passerar. Nu kommer vi till byggarbetsplatsen, den ser man här. Och så det stora huset. Här kommer kurvan. Jag känner mig lugn att du har koll på vägen, jag kan därmed slappna av och vila lite.

Vi kommer fram sent och det bästa av resesällskap, endast fyra år gammal, har fixat den fem timmar långa resan galant, inget gnäll, utan bara frågor om vad vi ska göra näst. På plats hos våra fina vänner äts det plättar av den korsögda lilla killen, plättar har du alltid ork med.

Halv tio ligger vi i sängen. Jag läser en kort Pixibok och dina ögon sluts helt. Jag tittar på dig, ser dig. Helt avslappnade är dina nätta anlettsdrag. Plötsligt kommer ett snabbt leende på dina läppar, det försvinner så kvickt att jag undrar om jag sett fel men så kommer leendet en gång till, borta nästa sekund och sedan ett till leende, lika kort, precis som om musklerna inte egentligen orkar dra upp dina mungipor. Borde låta bli, borde låta dig glida in i den mjuka slummerns värld men kan inte, måste få veta så jag frågar: Vad ler du åt? Åt Nova, svarar du, åter med leendet på läpparna. Nova, din gudlillasyster som du ser fram emot att möta imorgon.

Vi busar mycket på vår minisemester och besöker lekparker, både med och utan djur, syster får mest nöja sig med att gunga vilket hon gör med nöje. Vi shoppar lite och gör mycket lite nytta men hinner leka desto mer med den minsta i sällskapet.

Efter vi ätit middag en av kvällarna tittar du på mig och säger: Mamma, mitt hjärta slår hårt av glädje. Varför gör det det? frågar jag. För att du är så fin. Aj. Det gör ont att ha världens underbaraste filosof som son.

Vår tid hos våra vänner blir bra, skön och avslappnad. Jag har fått gosa med goa fina dottern och pratat, umgåtts och bara suttit tyst med två av de gästvänligaste, goaste människorna. Du Liten, är nöjd med att fått vara med syster men säger efteråt att du inte är nöjd med hur du visade hur hon ska göra när hon går men jag berättar att jag tror att det räcker. Då vi kommer hem till Arvidsjaurs flygplats suckar du djupt och säger att det är skönt att vara hemma. Men, när som helst Liten, säg bara till så gör vi snart en resa igen, lättsammare sällskap är svårt att finna och någon som skapar så hårt bultande hjärta i min bröstkorg kommer jag aldrig att finna igen. Ledsen att jag inte kunde svara att du hade rätt och att det vore möjligt då du sa: Mamma, jag tror att det växer en bäbis i din mage nu. Tack älskade gosse för att du är du.

20 May 2015