De skulle bort, båda två, tänkte jag, en klamrade sig dock kvar, vid mitt ben och formligen vägrade släppa taget. Den som först skulle ge sig av, enligt mig, blev alltså kvar ett par veckor till. Vad kan man säga, man är oemotståndlig.

Läkaren och sjukgymnasten talar om mina skador och jag lyssnar, noga. Kommer ihåg knäövningarna de talat om men de glömmer att berätta om ryggen och jag är i min egen värld. Jag glömmer att fråga. Jag som annars är rätt bra på att ta reda på status så jag kan ta sikte mot nya mål. De rynkar pannorna och ger varandra snabba ögonkast då jag berättar om nervsmärtor som jag får. Jag tänkte att de smärtorna kanske var positiva, att liksom nerverna börjar hittar hem. Det var det visst inte, utan kanske tydde på mer skador. Framtiden får visa.

Så vad får jag göra och inte göra? Inte lyfta tungt på ett halvår fick jag höra förut, stämmer det? Och om jag är utan ryggställning, borde jag inte fått lite träningsövningar för de lata ryggmusklerna, de som inte vet vad de ska göra och som krampar vid tuffa aktiviteter så som sock påtagning?

Då vi sitter i bilen på väg hem inser jag allt jag inte fått veta och jag blänger surt på benställningen och funderar: Varför är Du kvar? Jag kan visst gå bra utan dig! Tycker jag i alla fall och de tyckte väl att läkningen gått bra? Sammanfattar för mig själv och tycker att besöket gick hyfsat, bra till hälften men accepterar också besvikelsen över det fulla frihet som jag tänkt mig, som jag nu får vänta på. Skäller sedan på mig själv och tänker att jag är bortskämd, två veckor mer eller mindre är ju inget och jag och Ladybug, min polare rullatorn, den röda, hänger ihop på alla mina promenader och jag tycker nu att jag fått lite tempo i fötterna. Vilar dock och sover fortfarande mycket, då det blir lite mycket för kroppen, då det blir lite väl ont.

Det kanske blir lite förlängning av den långa sjukskrivningen också, då jag inte är så bra på att fixa tunga saker som att bädda säng och ta ur diskmaskinen. Jag har hemhjälp, hemtjänst, ni vet sådant där som man kan få då man inte kan… Först var det lite svårt att acceptera, för jag kan ju allt, bara inte just nu men sedan inse att: Vad Sverige är fantastiskt! (Dvs. då inte försäkringskassan arbetar emot en.) Jag får städning en gång i veckan! Första gången grät jag lite då jag kom hem, hem till ett rent hem, ett som jag inte kan ta hand om just nu. Jag får också hjälp med handling, diskmaskin urplockning och sängbäddning. Jag kan själv, får jag lägga undan en stund till. I alla fall om jag ska kunna träna upp mig och bli bra eller snarare bäst, igen.

Vill avslutningsvis ge stora kramar till alla Er som har det lite eller mycket kämpigt i livet. Till Er som sörjer förluster av olika slag, förlust av nära och kära, förlorade föräldrar, förlorade barn eller förlorade ofödda barn, barn som inte riktigt fick bli till, Er bär jag lite extra nära hjärtat just nu, sörjer med Er, gråter med Er, för själv är jag bara så oändligt tacksam för att just jag slapp bli förlorad, för att jag får vara med i livet ett tag till, ett tag till med min son, ett tag till med mitt hjärta.

4 Jun 2017