Du vet att jag har svårt att delta i vissa saker, vissa aktiviteter och accepterar det på ett underbart självklart sätt. Mamma, du kan ju inte springa med mig så mycket, bara några steg. Det är sant, svarar jag. Jag tycker synd om dig, säger du till mig. Jag svarar: Det ska du inte göra, det är inte synd om mig. Men jag tycker det, svarar du. Gör inte det, för vet du vad, jag går ju väldigt bra. Du skiner upp. Ja, det gör du!

Idag är det varmt ute och kroppen är snäll därför ger jag med mig då du ber mig studsa med dig på studsmattan, till din stora glädje. Då vi tagit oss innanför nätet och börjar skuttandet skrattar du gurglande, tittar på mig, med lycka i ögonen och säger beundrande: Mamma, du är ju jätteduktig på att leka med mig på studsmattan! Du studsar jättebra. Du avslutar med ett: Mamma, vi har så mycket kul ihop. Jo, det tycker jag med älskling.

Senare sitter vi och äter och du säger efter att ha klunkat i dig för mycket kall dryck: Mamma, jag fick ont i pannan. Drack du för snabbt? Ja. När jag får ont i pannan tänker jag på dig, säger du med nedslagen blick och sorgsen röst. Jaha, vad tänker du då? Att jag saknar dig. Men nu är det bra, tillägger du sedan med ens strålande igen.

You light up my life.

28 Jun 2015