Blogg

Inbrottsförsök på Sandbacksgatan

6 May 2015

Köp och sälj på Facebook är fantastisk då man vill hitta diverse fynd, ja även en hel del rat förstås. Man kan köpa stort och smått och saker som man annars aldrig skulle kommit på att man egentligen behöver.

Nå, idag såg jag ett par tavlor till väldigt fint pris. Tänkte att min sons konst skulle kunna få ta de andra motivens plats. Fick adress, både gata och nummer så klart och skuttade in i bilen för att hämta mina nya förvärv. Hade först svårt att hitta gatan då den verkar flyttat på sig från där jag minns den låg sist. Hittade tillslut och sökte efter husnumret, hittade grannumret och blängde lite på huset intill. Inget nummer. Jag hade fått lov att gå in i garaget för att hämta tavlorna själv då ägarna inte var hemma. Men detta hus hade ju inget garage! Det var en carport med ett par förrådsdörrar men tänkte att jag inte skulle vara så kinkig med beskrivningen då vi lite till mans kan benämna saker med olika namn, korrekt eller inte. Den ena dörren var dock låst och den andra fullt med skidor och dyl. Börjar ana oråd går ut på gatan och spanar lite, ringer sedan telefonnumret jag fått.

Mannen i luren försöker övertala mig att de, trots mina problem, verkligen bodde i det uppgivna numret och jag spanar vidare. Inget rätt nummer någonstans. Frågar med skratt i rösten: Driver du med mig? Kikar sedan lite lägre bort på den något annorlunda formade gatan och ser huset mannen beskriver i telefonen. Skrattar igen, något generat, tackar och skyndar mig bort till rätt adress. Det huset har heller ingen siffra men i alla fall ett väldigt synligt garage, utan mystiska förrådsdörrar. Pratar lite med grannen som står och skyfflar undan och vattnar lite på snön för att skynda på riktig vår och sommar. Jag berättar generat om mitt misslyckade inbrottsförsök och det känns bra att bekänna, han är ju ändå före detta polis! Han skrattar gott åt mig och mina förehavanden, jag skyndar in och länsar garaget på svartvita tavlor och kör sedan kvickt hemåt.

Väntar på rubriker i morgondagens tidning:

Mystisk kvinna klädd i röd jacka sågs smyga runt på Sandbacksgatan i Arvidsjaur mitt på dagen i går. Hjälp era grannar, håll utkik efter en svart Volvo, kvinnan kan vara ute i oärliga avsikter.

En fri, 164,8 cm lång, stolt kvinna finnes

12 Apr 2015

Stolt, mallig, rak i ryggen, bra, bättre, bäst. Jag går, rak i ryggen med mitt bälte runt höfterna, lyfter ansiktet mot solen, tar ett djupt andetag, känner den svala luften långsamt fylla lungorna. Går ganska raskt, tar av plagg efter plagg då jag klätt mig för en prommis på ett stormigt Arktisk. Det blåser friskt men ganska varma vindar trots is och snö ligger tjockt kvar på sjö och mark. Jag känner mig fri där jag går, inte från smärtan men den är omfördelad på ett sätt så att frihetskänslan är lätt att ta fram, studera, känna in och låta spridas genom hela min själ. Att inte arbeta gör ett under för kroppen, all energi sparas till att kunna göra fritidssysselsättningar och det är våldsamt lyxigt.

Igår lockade jag sonen och dennes pappa att följa med upp till ett av Arvidsjaurs vackra retreatställen, Vittjåkk:

Det är dags, två dagar innan det stänger, att pröva din första slalomutrustning. Tveksamheten till förslaget hörs på din röst då vi pratas vid på telefon men väl då vi möts där så har din far och du hunnit titta på backens alla förutsättningar och dina första ord efter hälsningskramarna handlar om hur häftig liften ser ut och hur kul det ska bli att åka i den.

Vi träffar en tidigare kollega som avslutat åken med deras minsta och han har en sele som vi får låna, vilken grej. Vi dressar om och får efter lite kamp med bindningarna på skidorna. Hjälmen är på plats och du Liten, skiner lätt i kap med solen, hela din lilla kropp utstrålar en spänd förväntan. Jag tar in alla dina känslouttryck och inser att jag är nog minst lika förväntansfull. Vår trio tar oss fram till liften och till min och din stora glädje susar det till i magen då liftpinnen drar i väg med oss med ett litet ryck. Du jublar: Så roligt att åka lift mamma! Skrattande åker vi upp en liten bit i backen och sedan är det dags. Vi känner oss fram lite, ser till att skidor pekar åt rätt håll. Du uppmanar mig gång på gång: Du håller väl i selen ordentligt mamma? Du får inte släppa. Jag lovar att jag håller i ordentligt och att du inte ska få åka ifrån mig. Med spända remmar börjar vi så åket. Jubel! En stolt fyraåring ropar sig fram i backen och gör joggingrörelser med armarna. Efter ett tag tar vi ett liten fall, skrattar gott för vi har pratat om att det är bra att falla för då har man vågat. Din far står längst ner i backen, som ytterligare en sol, med ett jätteleende i ansiktet. Vi siktar in oss och ditt första åk slutar i din fars armar.

Skidåkarfoto: Fadern med öppna armar

Vilken dag, mammahjärtat är stolt och malligt av din glädje över att kunna och vi åker upp igen. Du förkunnar sakligt att du är riktigt bra på att åka lift, inte en enda gång trillar vi där men pratar om den berömda stoppknappen om vi skulle trilla. Några åk senare tar vi ett fall i backen igen och det gör ont i ditt lilla knä som vrider sig lite. Nä, nu vill du inte åka mer och tårar rinner på dina fina kinder. Vi vilar och pratar om att åka till grottan men din illistige moder har en slug plan. Jag tycker vi åker upp en gång till så vi får fart till grottan och ser om vi kan åka förbi pappa. Du skiner upp ännu en gång och vi har en gemensam plan. Glada i lift och backe igen, upp på hästen efter fallet. Vi glider inte ändå fram till grottan men inga tårar och otrevliga tankar på första slalomupplevelsen får plats. Fri lek utan tunga slalomskor i rutschkana, gungor och pulkbacke avslutar denna tur. Mamma, det här är så roligt!

Om jag hade en kontaktannons skulle det inledningsvis förmodligen stå något som: En stolt och till känslan fantastiskt fri, 164,8 cm lång, kvinna, i sin absoluta bästa ålder, igen, finnes. Söker egentligen inte men uppskattar lycka, glädje och inre frihet.

Idiotsäkert

9 Apr 2015

Nä men titta! Väldigt sällan som jag får till en dukning, ens orkar ta mig an tanken, att göra ett snyggt vik på servetten har jag också gett upp. Men nu har jag hittat något till och med jag borde klara av, helt i min klass. Delar i fall det finns fler i samma grupp, det vill säga dukningsklåpare...

Smärtan äter mig utifrån

29 Mar 2015

Telefonen piper på förmiddagen. Jag tar upp den och inser att jag glömt något igen. Kalendern visar att jag glömt att jag är bjuden på middag ikväll, att glömma hör till vanligheterna men detta var ju en trevlighet som försvunnit, dumheter att glömma sådant.

Jag åker till stugan för att lapa vårvintersol och njuter av tillvaron med ursprungsfamiljen. Ibland behöver man bara sitta och ta in världen och vilan. Njutbart i mängder.

Åker hem och tar en dusch så att omgivningen också ska ha förutsättningar för att trivas ikväll. Då fåfängan fått sitt så äntrar jag min vita springare, det vill säga min gröna Rambler från 1957. Hjulen tar mig till mina vänner. Där jag sitter på cykeln träder smärtor fram på höger sida ansiktet och ögonlock, vinddraget som sveper över ögonlocket bränner mig.

Framme möts jag av mina fina vänner och vi äter i trevligt samspråk med glimten i öga. Jag är jag, en del i helheten och kan vara den glada gnällspik jag är ibland. Vi äter fantastiskt gott och jag njuter av tillvaron. Sedan drar vi oss upp mot de mjukare sofforna med vinglas, kaffe, choklad och te. Vi låtsas se lite på tv, alla tar sin telefon och är sociala på annat håll, fem tio minuter senare är vi tillbaka i den fysiskt sociala verkligheten.

Vi ser på avslappnande oviktigheter på teven och då kryper de närmare… Nej, inte mina vänner, utan nervsmärtorna. Höger sidan blir allt mer drabbad och armen kan jag inte längre vila mot underlaget utan håller upp den något. Huden på höger kind, ögonlock och nacke har lämnat in sin avskedsansökan… Blinka är inte roligt. Vet att jag borde ta mig hem snabbt men är så där lagom mör och vill helst inte röra mig, det gör mer ont.

Tillslut kramar jag om mina vänner med smärta i den hud som kommer åt något som är hårdare än stillastående luft. Går sedan ut och tar mig till min fina Rambler och säger högt att jag borde åkt hem lite tidigare. Ler åt min monolog, tänker att det är tur att ingen hör mig. Utsidan av höger fingrar och hand gör ont, höger armen smärtar av jackans tryck. Jag kliver upp på sadeln och börjar cykla. Den just så pass minusgradiga luften möter mitt ansikte och höger ögonlock, de skriker av smärta. Höger kind protesterar högljutt mot den omilda behandlingen. Smärtan är även påtagligt utbredd i högerarm, baksidan och utsidan av högerlår, håret på huvudet verkar vara fastsytt med den grova synålen, för det gör vansinnigt ont i hårbotten på höger sida.

Kvällen och natten går i nervsmärtans tecken, i lugnet och tystnaden växer den sig allt starkare, ensam är stark. Den är starkare än tankens makt ikväll och natt. Ibland får man bara kapitulera, acceptera det man inte rår på. För mig är det dags för kudden, för den eventuella sömnens välkomna, delvisa glömska. I morgon är en ny dag och möjligheterna är nya, förutsättningarna andra än nattens. Jag bestämmer mig för att smärtan, den som rasar i min hud, nervernas smärta, inte ska besegra mig i morgon. I morgon får jag besked om jag får vara med att styra och bestämma eller om det onda tar makten över min envisa och fåfänga vilja och kamp. En dag ska jag kunna besegra smärtan på ett sätt jag aldrig klarat förut, kanske blir det i mitt nästa liv men i så fall: So be it…

Den långörade besten dansade snödansen

27 Mar 2015

Vi har verkligen massor av djurspår på vår tomt. Skatan har gjort flera avtryck där den spatserat fram. Haren har hoppat precis överallt, kors och tvärs, hit och dit. Vi är ute och spårspanar och följer skutten, inte alls särskilt svårt i den nyfallna snön. Det mindre positiva med vår expedition är att vi upptäckt att djuret har bajsat precis vid vårt späda pilträd. Strunt i de ljusbruna lortarna men den fyrbenta har glatt mumsat på de fina, smaskiga grenarna och lämnat tråkiga stumpar kvar på stammen. Vi står bredvid den och ser att snön har nått högre upp än hönsnätet.

Ser du, den har utnyttjat att det kommit mycket snö! Den har precis nått upp, säger jag. Jaa, det får den ju inte göra! Den har nog gjort en snödans för att få mer snö, filosoferar du. Menar du att den har dansat en dans för att få tillräckligt med snö för att kunna äta vår pil? säger jag upprört. Är den så smart? Jaa, svarar du.

Vi kommer överens om att vi måste göra något, går efter våra spadar för att gräva upp snön runt den skadade pilen, nu mera pinnen. Tillsammans kämpar vi och tillslut är vi klar. Nu har vi förstört middagen för den långörade besten. Nöjda med vårt verk avslutar vi expeditionen med att toppbestiga snöhögarna.

Vi hoppas nu att påskharen är extra givmild i år då den fått skrovmål hos oss här i vinter. Många påskägg önskar vi oss. Kanske skuttar den till och med fram och lägger ett ägg vid pilen. Det skulle vara en rolig upptäckt för liten. Får se om jag får ringa ett samtal till påskakuten...

Jag gjorde din dag till en lycklig dag

23 Mar 2015

Du ger mig orden som gör att jag kan le en hel dag, en hel kväll och jag tror att jag nog ler då jag sover också ibland. Dina formuleringar, ord, dina filosofier gör min bröstkorg trång och maggrop alldeles varm.

Vid matbordet hinner vi avhandla häpnadsväckande mycket. Dina funderingar gör att jag får skärpa mig, tänka till för att kunna svara redigt. Efter att ha pratat länge om allt möjligt tittar du på mig och säger: Jag älskar dig runt hela jorden, igenom den, på den och genom sten jorden och runt igen, så mycket älskar jag dig. Jag får tårar i ögonen och du får en gigantisk kram för de orden.

På kvällen sitter du på din rosa pall vid rumsbordet och äter lite kvällsfrukt. Jag sitter nog så avslappnat i soffan och sträcker ut benen, lägger fötterna i hörnet i andra änden av bordet. Jag knuffar ner något med en liten krasch som följd. Jag tittar på dig och gör en grimas. Du reser dig, går runt bordet och tittar på golvet. Där ligger ditt förstorningsglas, turligt nog helt intakt. Ursäkta, säger jag, det var inte meningen. Du tittar på glaset och säger: Men det gör ingenting, du är fin ändå.

Då vi gosat ner oss i brandbilssängen på kvällen läser jag Bamse för dig, sedan släcker vi lampan, suckar lätt båda två. Jag säger till dig: Tack för den här dagen. Du ligger på sidan, blundar och svarar mig efter en liten stund av tystnad: Du gjorde den här dagen till en lycklig dag.

Du, min fantastiska fyraåriga lilla gosse, gör alla mina dagar lyckliga.

Sladdrande tungor och svettkladdiga fingrar gör mig sjuk

17 Mar 2015

Jag är inte den som vanligtvis åker dit på magsjuka. Men jäklar vad folk kan göra mig illamående, på gränsen till kräksjuk. Människor med lössläppta tungor som aldrig finner motstånd till att formulera onödiga ord och tveksamma sanningar, sladdriga läppar som lystet fladdrar i sin iver att förmedla eventualiteter, hjärnor som inte kan eller vill sortera vad man borde hålla för sig själv, vad man inte borde sprida vidare då sanningshalt är tveksam eller moraliskt helt upp åt väggarna.

Flinka fingrar flyger fram över tangenter i kamp med andra kladdiga, kliande fingrar i tävlingen: Vem hinner sprida sin gallimatias först? Varför i helvete tävlar människor med att vara först med elakheter, sant eller ej? Är det månne en merit som jag inte fattar? Vad är vinsten? Varför bara inte hålla klaffen? Varför inte öppna munnen för att säga något trevligt och inte för att sänka rösten och konspiratoriskt luta sig fram och låtsas att man inte vill att hela världen ska höra den skit som rinner ut mellan tänderna. Åhjo, visst är vi många som gör bort oss, trots att vi inte deltar i denna tävlingsform men får man inte lagligen klappa till dessa notoriska skitskapare?!

Vi försöker nog alla fostra våra små barn att vara snälla mot sin omgivning, schysta mot sina kamrater redan på dagis, fast de knappt förstår rätt och fel ännu. I skolåldern kämpar vi på på samma sätt. Men knäppa, dumma, idiotiska vuxna härjar fortfarande fritt överallt och har alla möjligheter i världen att bete sig hur som helst, gapa och glappa med sina otäckt dumma käftar fast de är fullt kvalificerade för både munkavel och munkorg. Yttrandefrihet i all ära men vissa missbrukar den så grovt att de borde få sin yttrandefrihet, i alla tänkbara former, indragen. Punkt.

Feber och filosofi

15 Mar 2015

Vi är i badrummet och dina ögon är matta och till hälften slutna, feber på nästan 39 grader gör dock inte att du slutar filosofera och reflektera. Du säger, helt taget ur det blå: Mamma, fast du blir jätte arg på mig så älskar du mig mest av allt. Det har du rätt i, svarar jag. Oavsett om du gjort något som jag tyckt är dumt och jag är arg på dig så älskar jag dig oändligt mycket. Vad du än gör, under resten av ditt liv, kommer jag alltid älska dig. Men jag behöver ju så sällan bli arg på dig. Du gör mig sällan arg. Då kommer du fram till mig och ger mig en bamsekram där jag står med tandborsten i munnen. Jag kramar tillbaka och funderar över att det var länge sedan jag ens behövt höja rösten och funderar stillsamt hur du kom på tanken. Vi kramas en stund till och du säger: Nu vill jag gå och lägga mig.

Vid frukost sitter vi som vanligt och pratar, dina ögon, trötta och blanka av feber. Vet inte riktigt hur vi kom in på ämnet älska igen. Jag berättar i alla fall för dig hur många du har som älskar dig: Du har en mamma som älskar dig över allt annat, en pappa som älskar dig vad du än gör. Mormor och morfar älskar dig också och finns alltid för dig och sedan har du faster, morbror och gudmor, alla älskar dig och många fler. Vilken tur du har. Du har suttit och tittat ner på frukosten medan jag pratat och då jag blir tyst tittar du upp på mig med tårar som rinner ned för kinderna. Aj, så ont det gör då hjärtat drar ihop sig! Jag förundras över hur mycket som rör sig i ditt vackra inre. Jag frågar: Blev du så ledsen då du hör hur många som älskar dig? Du nickar. Jag tar dig i min famn och du klamrar dig fast vid mig som en sengångare vid sin gren. Du håller mig hårt i fem minuter medan tårarna rinner färdigt. Sedan tittar vi på varandra, ler och sätter oss tillrätta vid frukostbordet igen. Det här med Vab-dagar känns helt ok.

Sportlov

13 Mar 2015

Jag och du gör en utflykt. Vi går på öppenförskola då du är ledig från vanliga förskolan och jag från jobbet. Väl där så vill du enbart leka med mig. Jag säger: Passa på nu och var med de andra barnen. Mig kan du ju leka med när som helst. Men jag vill leka med dig! Jag skojar och blinkar åt dig och säger: Jo, jag vet ju att jag är roligas att leka med och vara med. Du ser på mig med allvar i blicken, missar mitt försök till humor och säger: Jo, det är du. Jag vill leka med dig. Jag ger med mig vid denna sanning och vi busar och leker. Vi har kul tillsammans, som alltid. Tänker att vi borde ha det lite tråkigare men nä. Innan vi är klara på stället har du kommit igång och springer som bäst ihop med ett annat barn. Jag avvaktar så du får bli klar. Sedan ett besök på toaletten.

På väg hem pratar vi om dagen och vad vi gjort. Vi leker lite där vi går fram och ser en annan busig mamma med sina tre barn som går hemåt. En mamma som tokbusar offentligt, jag älskar det. Jag skrattar och säger till Liten att: Där ligger jag i lä, jag är ju inte busig alls. Han tittar på mig med glimten i ögat och säger: Nä, för du är ju helt oskyldig mamma! Jag kan inte annat än gapskratta och säga att: Du förstår ju precis hur din mor är, helt obusig och oskyldig! Du ler, tittar på mig igen och säger: Jag är också helt oskyldig! Jag ler minst lika stort som dig och håller med. Jo, du är lika oskyldig som jag! Sedan skrattar vi igen och tittar på den skojande trebarnsmamman framför oss.

Vi går muntert vidare hand i hand. Jag skulle ljuga om jag sa att det gick fort. En stund senare leker vi en tafattlek där jag inte ska se att du är på väg att fånga mig. Sedan när du sitter som klistrad vid mitt ena ben tittar jag ner på dig och säger att: På det här viset tar vi oss aldrig hem! Du ser upp på mig med glädje i ditt söta ansikte och säger: Det här är så mysigt mamma. Jag svarar: Det tycker jag med. Du reser dig upp och vi går hem, hand i hand. Vi fick det bäst.

Mia på VM

27 Feb 2015

Ligga hemma, vara sjuk och sova är inte särskilt upphetsande eller spännande. De värsta rycken är de som görs till köket, vardagsrummet och badrummet. Men att ligga hemma, vara sjuk, då det samtidigt är VM i längdsskidåkning, är ingen barnlek.

Muskelminnet som vi har i våra kroppar är helt fantastiskt. Mina skidmuskler minns allt som har med skidåkning att göra. Och visst har jag åkt skidor i Falun, till och med Världscup men det är dock många år sedan och banorna är helt annorlunda trots jag ännu kan känna igen backar. Mina muskler är dock helt med, spänner sig i olika omgångar beroende var åkarna befinner sig. I stakning är varenda mag-, rygg- och armmuskel med i stavtagen, i utförskörning är andra muskelgrupper med och trampar runt i kurvorna och kryper ihop då farten är hög nog. Uppför, i den klassiska åkning, ser jag till att mina fiktiva skidor hakar fast då fäste krävs, vid skate att de glider maximalt och inte suger fast, då jag susar upp i backen. Varje parti är minutiöst genomtänkt, av åkarna. Jag, jag ser bara till att mina muskler spänner sig helt rätt tekniskt.

Min, av förkylning, trötta bröstkorg andas stundvis i takt med de åkande svenskarna och stundvis hoar och skriker jag i soffan som värsta ledaren. Nu närmar sig VM tack och lov slutet, endast två tävlingar kvar, för det är svårt att återhämta sig då man kör tävlingar, i medaljklass, i stort sett varje dag.

Grattis vill jag säga till det suveräna svenska landslaget, inklusive alla de som arbetar och stöttar vid sidan av, sju medaljer så långt. Jag är en stolt före detta skidåkare som ändå i all framtid kommer att se mig som en tvättäkta längdskidåkare, oavsett hur många år som går, oavsett hur lite skidor jag själv klarar av att åka. En gång skidåkare, alltid skidåkare.

Liten på första skidturen i år.

Sömn i mängder

27 Feb 2015

Sover, vaken en stund för att vila, sedan sova igen. Ibland säger kroppen ifrån ordentligt. Förkyld i kroppen, i bröstkorg, plus en allmänt ledsen lekamen gör att sömnkravet blivit enormt.

Ser på nyheterna idag: De som behöver sova mer än 8 timmar varje natt har ökad risk för stroke. Nej, förmodligen inte på grund av att man sover mycket men kroppen signalerar att något inte står helt rätt till. Jag lyssnar till mina signaler i dagsläget, sover i mängder just nu och sedan då det inte behövs, gör jag det inte.

Till veckan är det sportlov för eleverna och kortvecka för oss lärare. Har beställt uppiggande sol för att få vara ute så mycket som möjligt. Längtar så till att bli piggare, behöver först och främst energi till det mest basala och sedan, sedan till det som gör livet gnistrande, glödande, brinnande.

Rädslan

12 Feb 2015

Vad fort allt kan förändras. Gått till sängs, ligger stilla. Önskar att det går över helt, lugnar ner sig. Hur ska det annars gå? Rädd att störta på riktigt, krascha, vill inte en gång till. Vet inte då hur jag reser mig eller hur lång tid det tar. Tacksam för min familj, för Liten. Han distraherar positivt, ger livslust och kämparglöd. Vet vad som är viktigast, förmår ändå inte riktigt att leva efter det, för det drabba andra.

Egoist… Vilket otäckt och fult litet ord jag tycker det är. Ändå är det vi alla behöver vara ibland, inte endast jag, även min omgivning. Svårt.

Domningarna i ansiktet har nu släppt, de underliga strålningarna i armarna är delvis borta, den ofantliga tröttheten har lättat en del, smärtorna ligger över mig som ett underligt tungt täcke. Det är ändå naturliga, smärtorna, man behöver inte vara rädd för dem, så länge de inte kryper över den högre gränsen och stannar där en längre tid, passeras den finns dock den obehagliga risken att man måste börja från noll igen.

Jag är sällan eller aldrig rädd för smärtorna, endast vad de kan göra med mitt liv, det liv som jag vill leva som jag vill, inte som jag måste. Min tycka synd om timme är slut, tror jag tar en i morgon också...

Besiktning av en fyraårig liten kropp

29 Jan 2015

Liten har fått post, en kallelse till fyraårs kontroll. Jag berättar vad det är och förklarar lite då han frågar. Sedan läser han själv broschyren, noga, ser vad som ska checkas av. Han inspireras av utsidan och klossar som inte varit aktuella på ett bra tag, plockas fram. En borg byggs och till den behövs en flagga, den italienska. Undrar över den inspirationen medan vi målar den gemensamt.

Sedan kollar han synen medan han läser och sedan hämtar han hopprepet för att kolla ballansen. Nu är han förberedd för de stora testerna. Söt nöt tyckte dock inte han behövde träna på att mätas och vägas för det kan han redan.

Det kunde ha blivit toppen

25 Jan 2015

Att ta ett, flera, steg tillbaka är ofta inte lätt, ofta inte rätt, kan ändå vara helt riktigt och precis i sin ordning. Att tvingas gå åt fel håll, motsats till vad man trodde, tufft, ledsamt, smärtsamt eller gå åt fel håll och hamna helt perfekt.

Livet har gått åt fel håll ett tag, lite mer fel för varje dag. Det är inte dumt att prova något man tror på, testa riktigheten av en god idé men det kan vara dags att byta inriktning igen, byta stil, byta idé, för att den nuvanande fungerar dåligt, kast, suger. Tanken var god och det kunde ha blivit bra, inledningsvis var det så. De säger att man inte kan ha rätt jämt.

Nå, dags att återvända, till det som var det som var sist. Logiskt att i framtiden prova det som just var? Jo, om det blir mer rätt än det som är helt fel.

Förändring kan gå båda håll ibland. Denna gång blev det inte som önskat. Gör om, gör rätt.

Rena ungdomen

23 Jan 2015

Mamma, vad ska du bli när du blir gammal? Kugghjulen i mitt huvud börjar långsamt, gnisslande och ooljat att snurra. Kuggarna är lite slitna så det tar ett tag innan de hakar i varandra. Jag hinner tänka mycket, trots den långsamma aktiviteten där uppe, som att: Jag är ju redan gammal men det skulle ju vara en direkt lögn! Jag är lärare, är ett annat svar som susar genom huvudet men vem säger att det varar hela livet tänker jag. I stället säger jag: Jag vet inte riktigt. Hur gammal tänkte du? Ja, ungefär som mormor, svarar du. Har du något förslag? Jag fiskar efter idéer. Ja, du skulle kanske bli en brandman som jag, filosoferar du. Det var ett fint förslag, svarar jag. Det skulle nog vara ett roligt jobb.

Min lilla fina, han håller mig ung och har en tro, en övertro, på mig som ingen annan. Jag ska se till att inte dämpa denna tro och tron på att jag kan fixa allt. Jag har nämligen hört att barn mår bra av att fantisera och jag? Jag får förbli bäst i världen och stark som Bamse, i alla fall ett tag till. Det ni!