Blogg

Ljusen har brunnit ut

18 Jan 2015

Och jag är nöjd med min lördagkväll. Jag har sprängande huvudvärk och yrseln ligger i bakhåll och väntar på att få ta i på riktigt igen men håller sig fortfarande i skack. Jag har haft en härlig kväll med min underbart brokiga, nej inte bråkiga, utan brokiga, familj som varit här på middag. De är bra, bra för mig. De är väldigt bra och utan dem vore jag lite. Min Lilleman var ledsamt nog inte med oss och för det så värker hjärtat. Är han inte här, är vi inte kompletta. I hjärtat och historierna var han dock högst närvarande.

Att blåsa ut ljusen blir ibland så symboliskt, kvällen, i dess aktuella form, är över. Det är det dags för tandborste, säng, kudde och svalt, för att inte säga svinkallt, täcke. Jag känner redan vad kroppen kommer att säga då vi tar lakanen: Åh, varför kröp vi inte ner tidigare? Det här var ju fantastiskt skönt! Kudden under huvudet kommer att omsluta min nacke och låta bakhuvudet göra en form efter sitt eget behag. Huvudvärken får ofta större plats då, då avslappningen är total, ibland övergår den till migrän, bara för att retas tror jag. Trodde du det var över nu vad?

Sitter i soffan och skriver och kvällen är verkligen över, första delen av natten likaså. Jo, jag ska, är snart där, där i drömmarnas land, ska bara tacka för mig först, tacka min familj för att de finns och för att de alltid är där för mig, oavsett var jag gör och vad som händer. Ljusen må ha brunnit ut för denna kväll men det finns alltid fler att tända och se brinna. Boken är inte slut och sista kapitlet är långt ifrån skrivet. Sov gott.

Löften, att glömma

7 Jan 2015

Som de flesta andra tycker jag att man verkligen ska hålla sina löften. Har man lovat något så backar man inte ur för att det dyker upp något intressantare, roligare. Det behöver inte ens vara ett riktigt löfte, utan har man bara bestämt att det gör vi, så är nog för mig. Jag kan bli galen på urbackare, om det inte finns godtagbar förklaring förstås. Men att man fått ett skojigare erbjudande annanstans är inte ett sådant enligt mig. Det händer sällan mig, att jag behöver bli sviken, besviken, måste vara för att min omgivning med vänner, kolegor och familj är väl utvalda men blir verkligen ledsen då det sker.

Så har vi då problembarnet, Mia… Då kommer minnet med i bilden. Där är jag kanske inte ensam; att ha lite svårt att komma ihåg, det är jag bra på. Idag kom jag till exempel ihåg, att jag glömt, utmaningen jag var med i under år 2014. Detta då jag såg en sådan samma utmaning för 2015 i morse! Det handlar om att man förband sig till att:

…att ge en överraskning till någon gång under 2014 - det kan vara vad som helst, en bok, en lunch, ett besök, något hemgjort, ett vykort, ja en liten överraskning av något slag. Jag kommer att göra det när stämningen och känslan kommer över mig och när jag kommer på något som jag tror skulle passa dessa fem och göra dem glada.
I gengäld ska dessa fem personer erbjuda samma sak på sin FB-status och i sin tur dela med sig till andra. Anledningen är endast att göra någon annan glad och att det kan spridas som ringar på vattnet i god: Pay it forward anda.

Hepp! Vad dessa fem, i mitt liv, ska vara ledsna på mig! Får försöka kompensera under 2015 men kommer bara ihåg tre (!) av de fem som blev min utmaning!

Nästa sak jag idag kom ihåg, att jag glömt, var att jag lovat bort chili från Thailand till en vän som uppskattat styrkan i dessa… Har nu gjort en påse med sådana i, bättre sent än aldrig är min tanke. Samma vän har jag visst lovat att se en förskräcklig film också... Minns dock inte vad den heter, undrar om jag slipper då? Oroar mig dock lite för vad mer mitt minne kan ha gömt för mig?

Jag vill i alla fall be om ursäkt till dessa jag nämnt och skulle uppskatta en påminnelse från övriga jag svikit i ouppfyllda löften. Jag kommer alltid uppskatta människor som verkligen törs påminna mig, i min förvirring. Det gör mig till en bättre vän, hoppas jag!

Valmöjligheter

29 Dec 2014

Efter att ha varit lite krasslig i kistan och haft svårt att få i sig mat, får Liten frågan vad han kan tänka sig äta till lunch. Han funderar ett tag och jag förslår pasta och skinksås. Han tittar på mig, sedan på sin mage, stryker den med handen och säger: Min mage är inte så imponerande av det. Den är mer imponerande av något som är vitt och glansigt, nästan som gröt men inte. Den har blåbär. Jag skrattar inte, jag håller mig till och med från att le och lyckas, efter att ha bitit mig i kinden en stund, fråga: Kan det vara Ris-i-frutti du menar? Jaa, det är min mage imponerande av!

Senare på kvällen då det är dags att sova tittar jag på honom och säger att han är den sötaste, finaste pojken som finns. Men mamma, svarar han, alla är ju sötast och finast vet du väl? Med stolt värk i hjärtat svarar jag: Du är klok du men jag är nog lite partisk för att du är min pojke. Han tittar på mig och ler lite snett och svarar: Mamma, du är den bästa av alla mammor. Kan nog vara så att han är lite partisk han också, för han fick inte välja och så många mammor har han inte haft.

Det gör man bara inte...

28 Dec 2014

Jag har gjort dumt i mitt liv, saker jag inte är stolt över, saker jag helst skulle ha ogjorda, sårat, kanske punkterat någon med elaka ord, kanske inte orkat eller räckt till fullt ut för någon. Ånger gör det inte bättre, kanske ett förlåt lindrar, gottgör på något sätt men att försöka ändra eller på riktigt ändra sitt beteende, aldrig göra om samma sak, göra saker på ett bättre sätt måste väl vara det som verkligen visat att man förstått, visat att man blivit klokare kanske bättre som människa?

Det finns en sådan i mitt liv nu, som jag verkligen vill ändrar sitt beteende, inte med ord, inte med ett förlåt, utan som genom handling visar att denne blivit klokare, lärt sig av sina upprepade misstag, aldrig någonsin utsätta någon oskyldig för fara, visa vad personerna i sin omgivning betyder, vad den själv betyder för andra, inse sitt eget värde, andras värde genom att sluta med beteende som är farligt och skadligt.

Det finns vissa saker som man bara inte gör, saker man måste ta ansvar för. Det finns vissa saker som man måste acceptera att man inte kan hantera och inte utsätta sig själv eller andra för det, någonsin igen.

Julstress vs gubbe med keps

24 Dec 2014

Efter fjärdeadvent helg i stillhet i huvudstaden, i ro med vänner av många de slag, blev tempot lite högre idag. Ingen stress Mia, tänkte jag flera gånger och det har gått ganska bra trots utgångsläget. Sedan kom jag till macken. Skulle tanka lite snabbt, medan mormor var med Lilleman. Jag ställde mig bakom en bli vid pumpen, bakom en Saab 900... Hur tänkte jag då kan man undra? Vilka har Saab 900 i dagsläget? Där kunde julefriden ha kraschat totalt.

Då jag stått ett bra tag och väntat på chauffören tänkte jag att jag kanske skulle tråckla mig förbi och tanka från andra hållet. Log där jag satt i bilen och tänkte: Slappna av, lugn, njut av stillheten, sluta stressa. Tiden tickade långsamt framåt och tillslut kom en gubben-med-keps. Det tog lite tid att ta sig fram till bilen då han var en äldre herre. Jag såg hur han kastade in tidningen till gumman och satte sig sedan med en oändlig försiktighet på förarsätet och stängde dörren. Jag väntar och funderar lite vad som tog sådan tid. Vad händer? Jo, farbror öppnar dörren igen och stiger ut igen! Jag ser honom sedan långsamt med strävsamma steg skrida fram emot toaletten. Då kunde jag inte hålla mig, ett gapskratt exploderade från magtrakterna! Nu stod jag så till att det var bara att vänta och jag lovar att resterande tid i väntan, gjorde jag med ett brett leende i ansiktet. Jag tror han gjorde min dag denne lille farbror med keps. Han påminde mig om den pyrande stressen som fanns inom mig och tog ner mig några stresspinnhål. 

Familjen slöt upp i vårt hus och fixade lite. Nattningen av liten resulterade i en liten power nap för en trött mamma och vid nio vakande jag och påbörjade min uppesittarkväll, med julklappsinslagning, eld i öppenspisen och glögg. Lugnet var en faktum, tills jag hade svårt att komma ihåg vems packeten var. Det löste sig med ett samtal.

Förberedde även lite att tugga på inför morgondagen. Sushi till det dignande julbordet månne?

Nä, Bounty godis! Mmm, även för en hyfsat motvillig Lchfare!

Jag vill ännu en gång önska alla en riktigt God Jul eller åtminstone en så bra jul som du endast kan och har möjlighet till. Nu ska jag krypa ner bredvid min egen lilla tomtenisse. Det är höjden av julefrid för mig!

Små Vita Ting

15 Dec 2014

Vit är kanske för många en tam och tråkig icke färg. Men för mig är den ljuset, det uppiggande i all sin enkla renhet. Just nu, aktuellt för mig: vit advent, vit lucia, vita änglar, både i riktiga livet och som figur och symbol, vita smällkarameller önskas och vit jul på många olika plan, vita tulpaner, vit amaryllis, vita väggar, vita muggar, vita gardiner, vita snöbollar, snö, vitt i granen, vita stjärnor, vita ljus.

En ängel har hängt sina vingar på tork i vår gran:

Min egen ängel älskar att damsuga upp änglatofflor som verkar samlas här hos oss:

 Den gröna ståtliga har fått vitt pynt även i år, med vita smällisar längst ner hade den varit perfekt:

 Min egen stolta vitklädda lucia:

Om jag hade haft en affär hade jag kunnat tänka mig en vit sådan, med ett namn på den som lockar till det vita. Min vän har en sådan butik i verkligheten: Små Vita Ting. Där har jag fyndat de tre kombinationerna nedan:

Ett helt luciagäng, nästan helt i vitt:

 Mina favoriter, Hattisar, Huttisar eller vad de nu hette:

 Denna vita tomtetrio gör mig lyckliga där de står i mitt fönster:

Små Vita Tomtar, perfekt, vad mer kan man begära? Jo, att vi tillsammans kan ge alla våra barn och ungdomar en fin vit jul, låt flaskorna med styrka stå kvar i skåpen.

 (www.småvitating.se)

HIV

14 Dec 2014

Jag mötte honom på en resa, för många år sedan och han tog direkt en plats i mitt hjärta. Kanske för att det är en mycket karismatisk man med vida erfarenheter av livet och en passion, utan dess like, för livets små och stora saker och ett brinnande intresse för sitt jobb. Han arbetar för WFP, World Food Program och i fruktansvärt utsatta områden, runt om i världen.

Då jag mötte honom hade han avslutat ett par år i Tjad, där ven kulorna om huvudet och den enda fritidssysselsättningen var rökning, det började han med för att lugna nerverna där i kulregnen. Burma/Myanmar var nästa land på tur för honom. Där det bland annat pågick, pågår, grymma brott mot mänskliga rättigheter och utrensningar av folkaslag.

Samtalen vi hade var värmande, livgivande, våra livshistorier var väsensskilda men passionen över livet var något vi såg hos varandra och delade.

Han är en fantastisk man från södra Europa, bjöd på drinkar och efterrätter och var noga med att jag skulle smaka hans men själv ville han inte smaka det jag åt eller drack. Förklaringen kom senare.

Han berättade att han var drabbad av HIV. Jag minns att jag beklagade hans öde och gav honom en stor kram. Det var underbart att höra honom berätta om sitt just sitt öde, underligt kan det låta men så var det. Han levde upp efter beskedet om sin sjukdom och beslöt sig för att leva fullt ut, satte upp tydliga mål i livet och skulle se till att nå dem. Ganska snart förstod jag att jag kunde få ta del i hans liv om jag ville.

Det jag vet Mia är, att jag inte kommer dö i den här sjukdomen. Jag fick gåshud över hela kroppen av den ögonkontakten vi hade, så starkt förmedlade han sitt budskap, det var oerhört påtagligt. Då, för så många år sedan, visste jag inte det jag vet idag, om alla dessa fantastiska bromsmediciner. Han fortsatte sedan med att berätta att hans allra högsta önskan var att ha en egen familj och kugghjulen i mitt huvud snurrade, var det möjligt?

Dessa få dagar var magiska, vissa människor ger så mycket mer än de tar och denna man är en sådan. Han visade mig sitt liv och bjöd in mig att dela det. Vi har idag en sporadisk kontakt men det som värmer mig ändå in i hjärteroten är att han, idag, har sin önskade lilla familj och lever ett gott liv i de länder och världsdelar där han och de drar fram.

Musikhjälpen i år tar fram dessa minnen och det är så fantastiskt många som skänker pengar och deltar i arbetet att sprida kunskap för att bekämpa denna sjukdom som skördar så många offer. Jag skänker pengar och hoppas att fler i fattigare länder får samma förmån i medicinsk väg som min vän, får möjlighet att nå sina drömmar och önskningar.
 

Jag är så fin

27 Nov 2014

Stjärnor i nästan alla fönster hemma i vårt hus och liten kommer hem från dagis och han går från rum till rum och utbrister: Åhh! och Wow! Sedan går han en vända till och en till, stannar tittar, njuter och går vidare. Hans glädje skiner upp rummen han passerar och det ljuset stannar kvar. Så mysigt mamma! Jag älskar julen! Han hyllar de nya gardinerna som ska upp i köket. Det kommer att bli fint! Jag frågar om pappa har satt upp någon stjärna. Nä, säger han. Han kanske gör det senare, säger jag. Ja, det hoppas jag! säger han med betoning på det och låter som att: Annars får han med mig att göra! Jag ler inombords, pappan kommer att få lite julpiffpress på sig.

I kväll fann han ingen anledning till att gå och lägga sig. Han höll på att fiska och visa upp firrarna för mormor. Men vi hittar en bok med sånger och ramsor som ändå lockade till sängen och i den finns även julvisor. Jag sjunger för honom och han är så trevligt tacksam, han säger inget om min halvdana sångröst. Vi av slutar med Mors lilla Olle. Han är tyst en stund sedan säger vi god natt till Olle och björnen. Han tittar på mig när jag sträcker mig över honom för att släcka lampan och säger: Jag älskar Mors lilla Olle. Jag vet, svarar jag. Jag ser att han inte riktigt är klar med det han vill säga och är tyst en liten stund. Hans ögon blir alldeles varma och han sträcker ut sin lilla hand och stryker mig på kinden och säger: Du är så fin mamma. Jag dog lite och försöker efter bästa förmåga förklara vad han betyder för mig. Han tar min hand gnuggar sin lena kind mot den, lägger sig sedan på sidan och lägger sin kind på min hand. Vi säger god natt i skenet av en julstjärna. Livet är gott!

Mitt hjärta bultar så hårt

23 Nov 2014

Jag kan sakna det eller jag saknar det absolut, saknar det så att det gör ont, att känna adrenalinet pumpa runt i ådrorna, den våldsamma glädjen, den underbara energin som driver runt i kroppen för att den får ett överslag, får för mycket. Jag saknar tävlingssituationerna med den enorma kick som de ger. Saknar den härliga energin då man längtar efter en händelse som är pirrigare och häftigare än de lite mer stillsamma. Jag saknar de starka förälskelserna som nästan gör ont.

De stillsammare upplevelserna är dock ändå underbara. Min son fick en överraskning här om dagen. Morfar hade köpt en pyssellåda åt honom i stan och mormor kom och levererade den. De sitter i soffan och liten sätter handen på bröstet och säger: Mitt hjärta slår så hårt. Mormor blev lite orolig för det lät inte riktigt bra på en sådan liten pojke tyckte hon och frågade: Varför då? Han, den lilla söta, finaste av alla varelser svarar: Jag blir ju så glad.

Höra den tacksamheten uttryckas i dessa ord gör ont i hjärtat, får mig att förstå att jag inte har mycket kvar att önska, att jag fick det bästa. Jag fick min son. Den adrenalin han skapar överträffar och motsvarar allt med råge, den våldsamma glädjen, stoltheten, all energi han sprider, vad mer kan jag eftertrakta?

Jag må inte vara förälskad men älskar av hela mitt hjärta den treåriga lilla pojken. Den kärleken han sprider genomsyrar mitt liv.

Mitt hjärta bultar så hårt. Jag blir ju så glad.

Snöbåge

19 Nov 2014

Bågar av olika slag, glasögonbågar, ostbågar (egentligen ostkrokar), pilbågar, bågar som i hojar och inte att förglömma den bästa av halvcirklar, regnbågen.

Regnbågar har något fantastiskt sagolikt över sig, får mig alltid att tänka på den skatten som ska finnas i änden av den fulländade kurvan. Kan sitta och betrakta, fascineras av alla färger i sin perfekta ordning, ROGGBIV, som vi fick lära oss i skolan: rött, orange, gult, grönt, blått, indigo, violett. Minns då jag målade av den som liten och den inte blev sig riktigt lik. Förstår som vuxen att jag naturligtvis tog färgerna i fel turordning.

Idag var jag på en makalös promenad på vår sjö, mitt i stan, i byn eller som vi säger samhället. Det är kallt, krispigt och bitande i luften idag, precis som det ska vara en vinterdag som denna. Ville ut för att insupa den bistra luften och lapa i mig av den för årstiden sällsynta solen.

Där fick jag då se och uppleva något jag aldrig sett förut, som fick mig att stå stum med ett fånigt leende på läpparna. Förundrades över att få se något nytt där ovan det frusna vattnet. Jag blev stående, fumlade sedan fram min slitna telefon för att ta foto.

Med min fantastiska kamera på mobilen var det svårt att fånga färgerna i denna. Det låg ett tunt flis av snö i luften och då solen lyste på den uppstod en båge av snö, i regnbågens alla färger, en snöbåge.

Idag, idag är det en bra dag!

Arvidsjaur

14 Nov 2014

This is my beloved hometown Arvidsjaur. I’m so happy to have had the opportunity to grow up here, to let my son do the same. We have so much to be proud of. We have a fantastic environment, the nature is amazing, we have the Northern lights, loads of snow and lots of skiing, cross-country and downhill and much more.

In summer you can travel by an old steam train, play golf, go tracking, biking, visit Lappstaden where the Sami people still gather to celebrate some feasts.

http://www.arvidsjaur.se

http://www.ajr.nu

Just want you to see these short films, those of you who had not jet had the fortune to come to this beautiful area.

 It's easy to fly here from the capital of Sweden. Welcome!

Gambia

10 Nov 2014

Jag älskar att resa, se och uppleva nya platser, miljöer och möta människor jag annars inte skulle ha mött. Jag reser gärna själv (läs reste, nu är sonen med i reseplaner) för då möter jag människor på ett lite annorlunda sätt och kommer människor nära under tiden resan varar och ibland blir det vänner för livet. Jag tycker om det öppna sinnet som finns hos många resenärer, öppna för nya bekantskaper och miljöer.

En resa som var rätt annorlunda var den till Gambia. Jag hade en dålig period och behövde bryta smärtcirkeln. Jag tror det var i januari eller februari och behövde ett riktigt varmt land. Kanarieöarna var nära men inte tillräckligt hög tempertur och att resa i väg till Asien kändes lite långt bort då jag bara skulle vara borta en till två veckor. Jag hittade en resa till Banjul, huvudstaden i Gambia och tänkte: Varför inte? Jag pratade med min dåvarande sambo och han tyckte också jag skulle åka. Bokade och då jag precis var klar sa sambon: Du vet väl om att det är dit vita västerländska kvinnor åker för att hitta sig en gambisks man? Jag blev lite upprörd över att han sa det efter jag bokat, för jag visste ärligt inget om Gambia annat än värmen, hade inte läst något om Gambia bara chansat. Nå jag åkte naturligtvis ändå.

http://www.dn.se/resor/gambia/krass-karleksjakt-i-gambia

Då jag landade i Banjul och klev ur planet möttes jag av en ordenlig hetta och hela jag jublade, tänkte att detta inte kan bli annat än bra. Inne på flygplatsen fanns inga rullband med väskor, utan de stod uppstaplade så att man fick gå omkring och spana efter sin väska. Det fanns många gambiska män som vile hjälpa för att få en slant, lite dricks. Jag var lite skeptisk och ville gärna ta min väska själv. Jag hade i alla fall läst ett par böcker om Gambia efter bokningen och det var jag glad för. En handlade om hur man var en bra resenär i landet, vad man skulle undvika och passa sig för. Gambia var, är ett land i kris. Vanligt arbete gav och ger så dåligt betalt att mängder av befolkningen försökte och försöker att leva på turisterna, vilket i sin tur bidrar till landets kris.

Jag fick kliva på en buss med övriga resenärer och såg inte någon som reste själv. Det blev strax totalt mörkt och jag satt i bussen som skumpade fram och tänkte, då jag tittade ut i beckmörkret: Vad har jag gett mig in i? Bussen tog oss till vårt hotell. Hotellet hade höga murar runt om, med taggtråd och vakter överallt. Hm.

Jag packade upp lite på mitt rum och gick sedan ut för att leta upp en ATM en bankautomat för jag hade inga gambiska dalasi. (1 GMD = 0.2 SEK) Redan då jag närmade mig utgången i muren från hotellet började ropen:

Hi! Hello! Where do you come from? Direkt då jag kom utanför har jag tre, fyra gambiska män runt om mig. Nu var jag glad att jag läst på om landet och där hade fått lite tips, för nu haglade frågorna: Whats your name? Where do you come from? Is it your first trip to Gambia? What do you thing about Gambia? Do you travel alone? What do you need? Mitt sätt att tackla dessa män, dessa mycket intensiva män, så kallade bumsters, fungerade hur bra som helst. Jag svarade artigt och gjorde likadant under hela resan. Jag heter Mia. Jag kommer från Sverige. Sedan enda lögnen: Ja, jag har varit i Gambia förr. Jag reser ensam för att jag vill vara ensam. Jag ska bara hämta ut pengar. Tillbaka fick jag bara trevligt bemötande och då de ville gå bredvid mig en bit sa jag ok. De pratade vidare och jag svarade. Sedan vinkade de glatt och sa: See you later Mia! Jag var rätt nöjd med mig själv, för hade läst mycket om okvädes orden man kunde få höra om man var otrevlig, att man snabbt blev kallad rasist och dylikt. Varför jag använde en lögn var för att de skulle veta att jag i min tur visste hur det gick till i Gambia, vilka de var och hur man faktiskt handskades med situationen.

Jag fann min automat tog ut pengar gick tillbaka, ropade hej till svar till alla mina nya vänner utanför hotellet. Hi Mia! Hello! Och gick sedan in för att äta ur hotellets buffé och få lite lokal underhållning. Trött som få åt jag av en mat jag inte var så van vid men hittade en mystisk rätt som var väldigt god och trummorna till maten kändes helt rätt. En kille från USA, trodde jag, kom fram och frågade om han fick slå sig ner. Självklart och vi började prata och fann att vi båda var från Sverige. Han och två till svenskar blev mitt resesällskap i detta afrikanska land. Riktigt mysiga och trevliga människor som jag har sporadisk kontakt med idag men fortfarande håller varmt i mitt hjärta.

Resan blev lyckad, trots min dåliga kunskap om landet då jag bokade, mycket på grund av mitt sällskap men resan var stundvis också en kamp mot att inte fräsa ifrån mot dessa bumsters. Några av mina nya resevänner fick okvädes ord efter sig då de bad att få bli lämnade ifred.

Vi blev tätt följda av en bumster då vi var på en marknad. Vi ignorerade honom så gott vi kunde, bytte riktning när han försökte få oss att gå hans väg och då vi kom fram till vår taxi skulle han ha betalt för sin guidning men då blev snälla Mia lätt eller kanske rätt så förbanad. Min vän hade räckt fram en bunt med sedlar som han krävde. Jag slet dem hur hans hand förklarade att han inte var ett välkommet sällskap, att vi hade gjort det klart för honom redan i början, gav honom sedan en liten peng och hoppade sedan ilsket in i bilen. Chaufören fick lite ovett från den arga Mia, för han var med bland annat för att vi skulle få gå ifred. Nåja, vi hade shoppat lite och jag var strax på gott humör igen.

Vi var även på en krokodiltur till en damm med krokodiler, en damm som skulle var väldigt fruktsam. Hade man svårt att bli gravid kunde man där få hjälp. Om man ville fick man också klappa krokodilerna, en guide vakande över en. Krokodilerna stod med öppna käftar för att svalka sig medan vi fick röra vid dem, tur att de var nymatade.

Vi var på en hantverksmarknad också men där var jag inte sugen att handla utan blev invinkad till en liten shop och fick en liten trumlektion i stället.

Blev inte något proffs direkt men kul hade jag i väntan på vännerna. Då vi var på väg ut på en annan tur fick vi följa med en chauför till en djurmarknad där han skulle köpa en oxe till ett dop, chauförerna passar gärna på att göra lite egna ärenden då man hyr dem. Oxen eller kon kanske det var, skulle vara en del av maten till de flera hundra människor som skulle komma.

Vi var två i resesällskapet som blev inbjudna att komma och äta hos en familj i deras hus. Vi försökte kolla upp vilka gåvor som var rimliga att ha med sig. En stor säck med ris fick vi till svar! Hm, marknaden låg dock kanske lite för långt borta, för de små påsar vi tittade på var inte godkända enligt affärsinnehavaren. Vi prockade i alla fall ihop lite gåvor och gick till familjen. Det var en upplevelse att få delta i deras måltid och leka med de små barnen. Samba var särskilt förtjust i fotbollen.

Mannen i familjen var en stolt svetsare. Han svetsade med solglasögon.

Gambia ä rett intressant land att ha besökt, rest i. Skulle jag åka tillbaka? Kanske men förmodligen inte med min son, skulle kunna känna mig lite för utsatt, för resan blir, var intensiv. Jag är heller inte den som skulle vilja ha med mig en egen bumster för att hålla andra borta. Alla erbjudanden om hasch och manligt sällskap kan jag också låta min son slippa höra.

Arbetsbyte

5 Nov 2014

Arbetsbyte, vi pratade om det på jobbet här om dan, vilka fantasitiska möjligheter som finns i det ordet. Det vill säga om man kan erbjuda något tillbaka, inte min starka sida just nu. Villighet att be om hjälp är inte något jag har överflöd av. Överhuvudtaget är det knepigt att be om hjälp. Har turen att ha valt en bra familj, där man gör det man kan och där erbjudandena kommer utan att man ber om det.

Den minsta medlemmen är också till fantastiskt stor hjälp. Han säger sig bland annat ha planer på att bli: ingenjör, byggare som morfar, för han bygger bara det han vill ha, brandman, frisör och mekaniker.

Här, i full gång med att fixa diskmaskinen. Det man behöver då är, arbetshandskar och en trasa.

Morfars frisyr fixade han i ett nafs:

Jag tror aldrig han får flytta hemifrån!

Ont i själ eller kropp, samma sak kanske

3 Nov 2014

Jag minns min depression. Jag var inte så gammal, i alla fall i jämförelse med min nuvarande ålder. Den var inte långvarig och jag blev inte mörk på ett nattsvart vis. Den hade en tydlig utlösare. I denna, för mig ovanliga och underliga situation var jag mörk, känslofattig, fast på ett tryggt sätt.

Jag befann mitt i Lärarhögskolans mjuka barm och satsade för fullt ut på längdskidåkning. Mitt skidåkande hade skapat ett kroniskt kompartmentsyndrom i underbenens muskler. Det innebär att musklerna där blir för stora för muskelfacket. Det orsakar syrebris i muskeln och det blir kramp, smärtor i vila men framförallt då de aktiveras. Säsongen hade varit tuff med stora svårigheter att åka skate. Jag var ändå glad, för att jag hade fått besked om att jag skulle opereras under våren, lågsäsong för träningen.

Då kom beskedet, de kunde inte hitta en tid till mig förrän till hösten. Där mörknade min värld. Banalt för många, för mig? Det undergrävde marken jag gick på. Det var något helt annat än vanlig sorg, vanlig besvikelse och ledsamhet. Det blev svart och livet blev platt, utan nyanser, utan toppar och dalar, bara rakt och mörkt. Det var svårt att själv förstå det här underliga stadiet jag var i.

Denna tid, som jag sedan förstått var en depression, en mild sådan, är i ett egendomligt dunkel. Jag vet inte idag hur länge den varade men förmodligen mindre än två månader. Det konstiga var att jag kunde göra roliga saker, skratta och busa med vänner, utan att känna något, visste att det som jag gjorde var kul men hade inga möjligheter att uppskatta dem. Jag pratade med mina då närmsta vänner och förklarade hur märklig min värld var. Jag bad dem ta med mig på saker trots att jag var i en dov bubbla. Det gjorde de.

Vändningen till mitt normala jag kom lika plötsligt som den till mitt onormala. Den kom med samtalet som sa att Idrottsmedicin hade fått ett återbud, operation om två dagar om jag kunde. Att jag kunde! Jag ville operera båda på en gång, jag ville återkomma till fullt fart så snart som möjligt. Hade jag någon som kunde hjälpa mig där hemma efteråt? Jag sa att det ordnar jag på något vis. Jag hade ju fina vänner omkring mig, två var dessutom färdiga sjuksköterskor om mindre än en månad.

Min milda depression, med tydlig orsak, var en bra upplevelse. Den lärde mig mycket, gav mig förståelse för andra i mycket svartare mörker än mitt. Jag blev ett uns mer ödmjuk. Jag var dock helt trygg i att: Det här vänder. Jag får leva på, göra roliga saker och vänta på vändningen. Även om jag inte hade fått operera mig, den våren, skulle ljuset kommit tillbaka till mig, det är min fulla övertygelse men minns hur fantastiskt att få tillbaka nyanserna i livet, både glädje och sorg, kunna uppskatta det roliga och få vara både glad och ledsen igen.

Det är Psykevecka i Umeå och Västerbotten denna vecka, staden som jag befann mig i då jag drabbades. Den är till för att öka kunskapen om psykisk ohälsa och psykiska sjukdomar. Psykisk ohälsa är ett folkhälsoproblem som det borde pratas mer om anser Psykveckans arrangörer. Det mesta som ordnas är gratis och riktar sig till alla intresserade. Psykeveckan vill förmedla kunskap och hopp. Rädslan minskas med ökad kunskap och förståelse. Det ska vara lika naturligt att ha ont i själen som i ryggen och vad är egentligen mer självklart än just det? Stress, till exempel, kan utlösa, hjärtinfarkt, utmattningssymtom, ångest, panikångest och så vidare. Hur vi drabbas beror ofta på vår genetiska uppsättning som fantastiskt nog tillhör vår kropp.

I min omgivning finns alla olika typer av genetiska uppsättningar. Det innebär att jag i min närhet, precis som alla andra, har både fysisk och psykisk ohälsa och jag hoppas att jag alltid kommer att vilja och våga fråga människor hur de mår och försöka, efter min förmåga, finnas.

Oövervinnerlig

26 Oct 2014

Det är morgon, slår upp mina bruna blå och ligger och funderar. Vad är det för dag idag? Söndag och utsövd, inte många saker som ska göras, måsten som vissa behagar kalla dem. Liten kommer idag och imorgon får vi hänga hela dagen, dagis är stängt och mina arbetstider har gått ändra på då vi har arbetsdagar utan elever under höstlovet.

Slumrar om och vaknar igen, vintertiden gör att klockan inte är mycket fast jag legat längre än vanligt. Rör lite på mig och inser att nacke och bröstrygg inte är att leka med men huvudvärken inte går att finna.

Svänger benen över sängkanten och värken finns där, som en påminnelse om att jag existerar, finns och lever. Ler. Idag är en bra dag. Ska äta en långfrukost, idag till musik på en skapad låtlista som jag kallar A-dagar. Nä, inte arbetsdagar som mina kollegor och jag har på jobbet, utan musik för riktigt bra dagar eller musik för att vända mindre bra sådana.

Musiken får mig att le än bredare. Bruno sjunger om hur bra jag är, precis som jag är, utan smink och annat tillbehör. (Han har dock inte sett mig på morgonen eller alls) Maggio och Hellström berättar för mig att allt är för bra nu och att allting har ett slut. De kan inte ta ner min inre glädje och tillfredsställelse, låten ger mig energi. Girls just want to have fun. Idag ska jag ta på bältet, gå en promenad, i det hopplös slaskiga vädret. Jag ska le och njuta för att jag kan.

Stålningarna ner i högerarmen börjar bli tuffa. Ska skriva klart och stänga av skärmen. Kanske kan jag lura min fina bror att lyfta mig, knäcka till det värsta så andningen blir lättare. Njut av dagen där ute. Idag är jag oövervinnerlig, i alla fall för nu, i stunden. Det ska jag ta till vara på, fullt ut.