Blogg

Generositet

18 Jun 2014

Det är kväll och det är ännu en gång dags att sova, för hälften av oss. Problemet är att vi tog en liten sovstund mitt på dagen, jag och du, för vi var lite slitna. Den korta sömnen blev inte värst kort, utan en och en halv timme. Så fantastiskt skönt men oerhört opraktiskt då kvällssömnen ska infinna sig. Jag vet att jag ska sätta larm på ca 20 minuter men det liksom blev inte.

Nå, vi har inte haft det särskilt otrevlig här där vi ligger men sömnen har väntat på sig. Du önskar att få ligga på min kudde, ett riktigt trevligt förslag och jag makar mig undan en bit. Vi blundar och jag hör, känner hur du vrider på dig och börjar sedan karaktäristiskt svänga lite med snuttefilten, som du brukar innan du finner dig perfekt till rätta och somnar in. Men så hejdar du dig som om du kom att tänka på något viktigt, något som får dig att stanna upp i ritualen. Jag känner hur du vrider ditt ansikte mot mitt: Mamma, vill du låna en bit av min snutte? Hjärtat mitt smälter ut i hela bröstkorgen, blir alldeles varm. Jag svarar: Ja tack, och du räcker mig ett hörn. Vi ligger så en stund, kanske tio minter, myser och så säger du: Behöver du den nått mer nu? Jag säger att jag är nöjd och du halar in filten, gör dina krumelurer med den innan du lägger dig tillrätta och somnar, somnar med det mjuka tyget mot din kind och mitt hjärta i din underbart generösa och barnknubbiga lilla hand.

Tycker om att åldras

14 Jun 2014

Älskar att få bli äldre, att få lägga ett år till, till mitt liv, nya bekantskaper, insikter, erfarenheter på gott och ont, ett år till med mina nära. Idag räknas jag som ett år äldre än i går, inte bara en dag, utan ett år, vips.

På min födelsedag vill alltid jag ha besök, det behövs inte vara många men några, så har det varit sedan jag var liten, några plus min familj, då är allt bra. Jag minns ett år som det inte blev så och det är nog den enda födelsedagen jag gråtit på.

Nog är det något speciellt med riktig post, det händer nog endast en gång per år, i mitten av juni. Och nu, i juni den 13, fick jag pappers post. Ren glädje från mina fina i södern. Nu i mitten av juni, blommar även mitt äppelträd, med två blommor.

På min dag har jag fått massor av uppmärksamhet av Facebook vänner, som även är riktiga, vilken boost, sedan har jag haft fina besökande, vänner och familj, som fikat med mig, pratat, grattat och skrattat. Liten hade köpt en vas som jag kan ha blommor i och ritat en teckning, sedan fick jag mer blommor av vännerna och en flaska bubbel på det, en grilltändare och pengar till keramik på Gotland (tror jag) från min familj. Lycka, över gåvor, överlämnade av goa, vad det är, är mindre viktigt.

Fyra fina följer sedan med till Tant Sveas café, där en kär vän sjunger och spelar med sina vänner och kollegor, Mullin Mallin och Svensk Peppar.

Vilken medryckande musik som får det att spritta i benen. Där blir jag även hurrad för och får en sång, en sång om hur man mår dagen efter, tror jag det var. Mitt hjärta sväller, stolt över att fylla år, hm, vilken bedrift jag gjort. Dessa goa tjejer och killar värmer mig, in i hjärtat och då kommer tant Svea i egen hög person och bjuder mig på biskvi och jordgubbar! Så söt människa!

Där, på cafét får jag två fina, varma komplimanger som jag ska bära med mig länge, jättelänge, varma människor som får mig att känna mig speciell, om än en var en: Du är så lik en kändis… tack och lov inte Lena Philipsson denna gång!

Tack för en underbar kväll och tack mor för att du var med liten ett par timmar så jag fick lapa i mig härlig musikkultur! Vilken födelsedag.

Sommar, semester, lovdagar och uppassning?

12 Jun 2014

Idag gjorde jag min sista dag innan semestern och det är en känsla av frihet som fyller mig. Jag har haft ett bra läsår med mina härliga elever och underbara medarbetare, tillråga på allt får jag arbeta med dem ett år till.

I mitt arbetslag finns en liten tradition, vi byter en liten sommargåva och tackar varandra för året. Det är en fin tradition, särskilt för en som älskar paket och överraskningar.

Fick i år väldigt sött, gott och praktiskt. Men inser att den tredje gåvan egentligen kräver i en vuxen partner. Vissa dagar önskar man, mer än andra, att man levde i ett vuxet förhållande.

Idag när jag fick min praktiska gåva, som för övrigt var väldigt fin, önskade jag mig verkligen en sambo:

För vem sjutton ska springa och passa upp mig hela dagarna då jag plingar i denna vackra klocka?!

Jag finns, ni kämpar där ute

6 Jun 2014

De senaste dagarna, faktiskt veckorna, för att inte säga månaderna, har jag mött, på olika sätt, så många människor som har det tufft på otaliga vis. Jag skulle vilja krama om er, i några timmar, kanske hjälpa att få sova, stänga av tankarna en stund, stänga av smärtor, göra handlingsplaner som gör att det går att se hoppet och ljuset.

Skulle vilja förmedla: Ni är starkare än ni tror, säga: Jag vet att det vänder, kanske inte fullt ut, kanske inte inom snar framtid men det vänder så att ni kan andas uppe vid ytan, för att sedan kunna kämpa under den en tid till, tills nästa andetag är möjligt.

Vill också säga, ge inte upp, sök hjälp, får ni inte den på det ena stället sök på nästa, orkar ni inte, be någon annan söka åt er. Våga, våga erkänna det tuffa, våga vända er till någon. Jag vet att det går, trots att man är, varit, någon som kan fixa allt själv, någon som är stark och initiativrik, trots att man är, varit, någon som stoppat huvudet i sanden och tänker att: Jag tar tag i det sedan.

Sjukdomar, de är till för att bekämpas, övervinnas. Nytt tänk krävs ofta, kanske nytt beteende men det går, kanske inte för alltid men så att man får vila ett tag, vila i huvudet, i kroppen från det jobbiga.

Jag vill säga: Jag är stolt att vara er vän, er nära, er familj. Jag vill säga att: Jag finns, jag lyssnar, kan till och med göra det utan att komentera, om jag blir tillsagd att bara lyssna. Jag tror på er och er förmåga. Men nåde er om ni ger upp, en dag eller två är ok men sedan finns det människor där, just för er, om inte annat får ni nöja er med mig…

Jag vill finnas i era liv, säg bara till hur, hur jag kan finnas som bäst. Ni fixar det, jag vet, för alternativet är inte tillåtet, inte i min värld…

Snack på verandan

3 Jun 2014

Du och jag sitter på punschverandan och äter middag. Följande konversation förs:

Mamma, du borde också bygga dig en traktor. Hur menar du då? frågar jag. Som jag, jag har ju flera traktorer. Men hur bygger man en traktor då? frågar jag. Man bara bygger. Jaha, men vad bygger man den av då? Vad behöver jag? Jo, du behöver gula brädor och en helikopterstopp, svarar du. Vad är det? Jag vet inte vad det är, säger jag. En sån man har här, säger du och pekar på ryggen. Vad gör man med den? Man behöver den om man ska ut i rymden som Bamse, säger du självklart. Ska man ut med traktorn i rymden? säger jag och börjar bli förvirrad. Du nickar som svar. Jag vet nog inte vad en helikopterstopp är ändå. Var köper man sådana? undrar jag. På helikopterstoppaffären, svarar du, återigen självklart. Var ligger den? Du viftar med handen norrut och säger: Långt, långt, långt borta. Du får nog hjälpa mig. säger jag. Ok.

Vi byter ämne och pratar lite om allt möjligt och plötsligt säger du, helt apropå ingenting: Jag trodde inte mina ögon! Jag häpnar över att du ens hört uttrycket. Vad menar du? undrar jag. Ja, men Lola sa ju så. Jag berättar för dig när man kan använda uttrycket och du skrattar hjärtligt. 

Jag älskar våra samtal. Du inför så mycket glädje, i alla möjliga situationer.

Migränen är på gång men...

1 Jun 2014

Jag är glad över min helg. Gudmor till liten kom på besök i början av helgen och värmen av det mötet finns kvar i mig ännu. Sedan har jag lyckats träffa mina egna gudbarn och deras mor, min gamla vän. En gudson undkom mig dock, då han var kvar hemma. Livsglädjen och nyfikenheten i denna familj är verkligen energigivande. Dessutom, har en tredje vän också lyckats vara hemma nu under Kristi himmelfärd och hon och hennes tre raringar förgyllde vår lördagkväll då vi åt tacos och levde bus. Vi slocknade gott efter de lekarna kan jag lova.

Jag och liten har, utöver ovanstående, lyckats umgås med hans bästa vän, då dennas mor hörde av sig, en tur i parken har vi alltid svårt att säga nej till. Undrar om liten nu är totalt, socialt, utschasad då han varit ”isolerad” från vänner  i en vecka, med sina röda små vattkoppor.

Modern till min son, just det, det är ju jag, har lyckats undvika dessa koppor trots att jag inte haft koppor som barn, må ha blivit immun längst vägen. Inte något jag beklagar utan funderar snarare om jag ska vara så morsk och kasta några ord i ansiktet på faran? Men, näe, fullt så tuff är jag inte, inte ännu!

Faran, släng dig i väggen!

25 May 2014

Snart är det fyra år. Jag kan inte tro att det är så länge sedan, som jag längtat dessa år kan nog ingen riktigt förstå. Att komma hit hade jag tänkt göra för två år sedan. Nu blev det inte så och kanske hoppas jag för mycket på framtiden, kanske blir det en engångsföreteelse, kanske håller det inte men:

Målmedvetet tar jag på mig kläderna. Jag fixar med telefonen, hittar lämplig musik på Spotify, sätter upp håret i en hög svans, på med solglasögonen och kliver ut på bron med ett hjärta som slår fort och tungt. Ska det fungera? Är det värt smärtan om det om det inte gör det? Tar ett djupt andetag och trippar formligen nedför trapporna, rundar två knutar på huset, musiken hjälper mig med takten och jag börjar gå.

Det är snart fyra år sedan sist men idag gick jag en rask promenad, i hela 30 minuter, utan att något hakade upp sig! Nu vill jag bara lite stillsamt, blygsamt rentutav, hojta, jubla, skutta, skrika: Ha, ha, ha, ha! Jag skrattar åt faran! Jag är bäst i hela världen och lite till… Livet är gott!

Med ålderns rätt

25 May 2014

Många gånger får man frågan av eleverna: Hur gammal är du, egentligen? (Den där pausen är viktig.) Och gissningarna har alltid varit väldigt varierande, ibland har man varit nära vaggan och ibland närmare graven. Tack och lov är min åldersnoja och har faktiskt alltid varit, obefintlig.

Börjar dock själv fundera över hur gammal jag är. För ett par helger sedan var jag och liten till mormor och morfar och åt middag med några nära. Det fanns olika goda saker att dricka och jag valde kolsyrat vatten för jag ville köra oss hem. Väl hemma slocknade liten som ett ljus och jag funderade över att ta mig ett glas rött. Men då slog det mig, i kylen, i upptiningsdelen, fanns chokladbollar. Med det största av leenden gick jag till kylen, dissade flaskan med rött som jag öppnade för två veckor sedan, skruvkork och tog glatt fram chokladbollar och mjölk. Vilken lycka och glädje, att bita i dessa underbara tingestar och skölja ner delikatesserna med ett glas kall mjölk.

I affären lockas jag ständigt, som en fluga till socker, av smågodislådornas alla färger. De små lockar och ropar till mig att plocka just de och de är många som vill bli valda, till min unika godisblandning. Jag njuter löjligt mycket av blodsockertoppsmakarna.

I kväll, en lördag med alla möjliga val, funderar jag om nattens dryck ska få bli en varm kopp choklad, det starkaste på kvällen. Den barnsliga drycken till trots, tänker jag att det är tur att jag är vuxen och får bestämma själv, att jag tar en mörkdryck av kakao, innan den barnvänliga sandmannen kommer till mitt hus. Så, skål och god natt mina rara!

Du karsmatiske man

23 May 2014

Sitter ute på gården vid mitt lilla bord med två stolar. Vinglaset med rött tittar på mig och glimmar i kvällssolen. Klockan är över sju på kvällen och det är tjugotvå grader ute och jag sitter och läser en fantastiskt roande bok. Femtio sätt att träffa den rätte. Jag läser och ler, tar en klunk och är nöjd över lugnet i mig. Har haft en fantastisk dag med min vattenkoppdrabbade son. Vi har bara varit, för det är vad han orkat men jag stoppade in honom för en härlig tur i vagnen. Dagen var underbart varm utan att steka. Molnen har hängt tunga, utan att regna mer än ett par droppar nu och då.

Min promenad, den skänkte så mycket glädje och tillfredsställelse då jag kunde gå i linne och kjol, fick inte ont det minsta under den varma promenaden och kunde till och med sträcka ut stegen lite mer än vanligt, värmen gör ibland det omöjliga möjligt.

De senaste två veckorna har inte varit de bästa, för jag vill ju gärna ha något att gnälla på. Har lyckats ha två ”munnåkommor” under dessa dagar. Nej, jag menar inte mundiarré, det kommer ju då och då, med jämna mellanrum, nej, sjuka tänder och tandkött som måste avlägsnas samt penicillinkur är vad jag menar. Ont, på annat sätt som omväxling, svårt att sova och rätt jobbigt att tugga. Nåväl, gnället ska snart ta slut. Men så får liten vattkoppor och är tapper som få och vet vad det innebär att inte få klia med naglarna.

Ibland känns liten klok som åttio, då han lyssnar på tips och idéer från, som han säger: ”mamma Mia” och lillgammal som tusan, då han säger till mig, då han torkar tvättstället: ”Du är ju äldre så du får städa toaletten”, inte för att han vill undvika denna syssla utan för att han längtar till att få använda toalettborsten, som i en treårings ögon kan verka oemotståndligt lockande.

Sittandes under min korkek eller snarare döda, femarmade björk, med mitt röda i glaset, ler jag åt min bok, åt mig själv och känner att jag för stunden, i ögonblicket, är redo för att en fantastisk, karismatisk man, kan få dyka upp som anden i flaskan. Ler ännu en gång åt min bok, är det mitt undermedvetna som talar eller är det vinet. Känner att jag struntar i vilket, njuter av värme och vin, tar min bok, mitt glas och går upp till punchverandan som jag öppnade för säsongen igår. Jag njuter av det smärtsamma livet, njuter och lutar mig tillbaka.

Ha en riktigt trevlig helg, för det ska jag ha!

Jag må ha fått en sjukdomsdiagnos men...

14 May 2014

Det har varit lite rörigt i huvudet och själen nu ett tag, då jag efter 20 år har fått en diagnos. Men då den kom ville jag inte riktigt vara med. Diagnosen innebär egentligen inget för hur jag redan lever, för jag gör redan det jag kan för att må så bra som möjligt men diagnosen var en sjukdom och det ville jag protestera mot.

Att jag har det som jag har det men min kropp är på grund av värk, smärta och inflammationer och jag tycker att de är symtom på något. Detta förklarade jag snäll för min fina läkare. Jag är nämligen en alldeles utmärkt kvacksalvare. Han gav mig respons och sa: Mia, detta är inget symtom, utan en sjukdom. Jag förklarade vidare: Jag är ju inte sjuk, jag har endast ont, smärtor och värk, det är för mig stor skillnad på dessa tre.

Vi hade en bra konversation. Tillslut sa jag: I min bearbetande värld så är min ”sjukdom” ett symtom och jag har inte fantiserat ihop vad jag egentligen har. Han ler i meddelandet han skickar tillbaka och sa: Ta din tid på dig för att acceptera, det behövs och är nyttigt.

Jag tror nu att jag har accepterat, på mitt sätt: Jag kanske må ha en sjukdom men jag är banne mig inte sjuk!

Gråter, det blir paddögon i morgon

5 May 2014

Tittar på utsidan och tror mig veta vad det är. Det visade sig vara både rätt och fel men att det gör ont, hjärtat har tagit stryk denna eftermiddag och kväll, tårkanalerna har verkligen kanaliserat saltvatten. Kroppen är hiskeligt tung.

Jag har fått hålla mig till talböcker ett tag då läsa har varit en för stor fysisk aktivitet för mig men: Ha! Nu är jag på framfart, snigelframfart kanske men ändå. För ett par dagar sedan öppnade jag så äntligen en riktig bok, i papper, utan att behöva vara utlämnad till en annan läsares hastighet och betoning. Tänkte att jag börjar med något lättsamt:

Men vilken jobbig bok!Och det beror inte på att jag som gottegris har uppehåll från godis. (Men nu när jag tänker på det: Hur kunde jag välja en sådan titel?!)

Jag har skrattat mig till tårar, jag har lett så att jag har ont i smilmusklerna, det låter ju i och för sig rätt bra men sedan alla andra tårar, de som börjar i magen eller hjärtat... Jag har läst i dag så att jag till och med dammade av glasögonen i skrotskåpet.

Med värme och humor skriver författaren om: ”hopp, försoning och om att hitta kärlek på de mest oväntade ställen.” står det att läsa på baksidan. Aha, en, en i mängden bok vill säga, men nej. Våldtäkt, skam och uppvaknande finns med och alla som blivit utsatt för övergrepp, de som inte blivit utsatta, de som utövat övergrepp och de som aldrig skulle komma på tanken, borde läsa denna bok.

Det blir svullna paddögon på jobbet imorgon.

Drömmars makt

3 May 2014

Kakor med namnet drömmar, drömmar som önsketänkande, drömmar som mål, mardrömmarna, vanliga drömmar, dagdrömmar, vilken makt de alla har. Den första, funderar någon kanske över men är man ett kakmonster och en godisråtta, prova att äta endast en…

Dagdrömmar, vilken grej då livet går i stå, bara få glida in i sin egen värld en stund och måla upp den precis som man vill ha den, bestämma hur den ska utvecklas och bara njuta. Önsketänkandet är heller inte att förringa, självuppfyllande profetior fungerar även åt det positiva hållet.

Drömmarna om natten, mardrömmarna som gör att man vaknar med en vansinnig puls och är full av adrenalin, kan inte somna om. Ibland vill man inte somna om och då man gör det, kan eländet fortsätta.

De andra drömmarna, de vanliga som kan vara så vansinningt konstiga och underliga, att man omöjligen kan förstå vad som pågår i hjärnan. Andra ter sig helt meningslösa. Sedan har vi drömmarna man aldrig vill vakna upp från, för man mår så fantastiskt bra, goda saker omger en, de och det man saknar finns där. Jag vaknade i morse från en sådan och ville inte riktigt slå upp mina blå, livet var enkelt i drömmen och jag var lycklig på ett magiskt sätt. Sedan hör jag ett litet: Mamma, det är ljust ute nu. Får vi gå upp? och tänker att denna magiska lilla människa var inte i min dröm. Det verkliga livet visar sig vara mer underbart än min fina sömniga bubbla. Häftigt att få vakna till mitt lilla hjärtas röst, det slår det mesta.

Det varma huset

30 Apr 2014

Jag har skrivit om det förr, om det älskade huset, som har mänger av värme, själ och hjärta, det som talar och förmedlar det mesta till oss som bor här.

I veckan har min fantastiska far, fått till min bro, min punschveranda. All snickarglädje, tror det  var ca 150 delar, som satt uppe redan på 1880- talet, som varit nertaget sedan flera år tillbaka, har han nu färdigrestaurerat och satt på plats igen. De som älskar sina hus kan ana hur härligt det är att komma hem till detta byggkonstverk och jag kan lova att detta hade jag inte kunnat, orkat, frambringa själv, för stunden inte ens i tanken.

Far har även enligt önskemål målat den vackra färgen vit även runt dörren.

Nu kan jag bara sitta på baksidan och sola mig, varje dag, oavsett väder, för farstukvist och punschverandan skiner på mig vad än vädergudarna hittar på.

På hussidan som väter mot gatan, har min rara far bilat bort den trasiga trappen och gjutit gamla träplankor i betong och skapat en orginell och otroligt vacker och när han lika var i farten så blev det passande bänkar och blomlådor till. Dessa finns även att köpa i affären som finns i huset.

Än är det fönster som ska bytas ut, kittas om, målas, huset behöver definitivt flera lager färg, både som ska skrapas bort och målas på. Med massor av hjälp, ovärderlig hjälp, växer huset dock sakteliga fram till sin forna skönhet, med vissa nymodigheter, visst men hjärtat slår i det, med jämna tunga slag, precis som alltid. 

En spaning, i verkligheten

28 Apr 2014

Vi hör ett ljud, ett hackande ljud, sedan blir det tyst, hackande ljud igen och sedan alldeles stilla. Jag säger till dig: Kom, jag tror jag vet vad det är. Du sträcker upp din lilla hand och tar min och tysta smyger vi från ängen och in i skogen. Vi hör det igen, stannar tittar, ser inte källan till hackande och tassar vidare med krokiga ryggar. Jag berättar för dig vad jag tror det är vi letar efter och du viskar svarande tillbaka.

Plötsligt ser vi en liten grå fågel flyga upp från marken, strax framför oss och du säger högt: Där är den! Nej, viskar jag tillbaka, den där är för liten och är grå och måttar med händerna och visar hur stor den bör vara och berättar vidare att: den ska vara svart och röd också. Då hör vi ljudet igen och jag ser vår holmes hackspett hacka i en grå, död fura. Du tittar och tittar tills du får syn på den och låter lite imponerad över faktumet att den hackar i det hårda trädet med sin näbb. Sedan tittar du ner i marken och ser två lingon, som också är röda och just tittat fram under snön, nöjd plockar du upp dem.

Vi börjar strosa tillbaka och ser mormor på avstånd. Jag säger till dig att: Nu måste du ju berätta för henne att vi varit på hackspettspaning och att vi faktiskt sett en. Ja, säger du lite tyst med din fina lilla röst och sedan något mer andlös och ivrigt: Ja och att vi har varit på lingonspaning! Vad säger man? Rött som rött?

Små ting som förändrar

23 Apr 2014

En varm kram, ett fint ord, kanske en komplimang, ett hjärtligt leende, någon som erbjuder sin tid, sitt öra, sina händer då man inte kan själv, spontana besök, en fåning gåva, ett snällt ögonkast av en främling, en kopp varmchoklad.

Förakta inte det lilla, som är ovärderligt, konsten är att uppfatta, uppskatta de små tingen, då, då är det mycket lättare att ta motgångarna, att finna lust att verkligen leva sitt liv i glädje trots att allt inte är som man önskar.

Operation Mia på Storgatan fortsätter, tanterna och farbröderna ler allt oftare tillbaka och ser allt mindre förvånade ut.