Blogg

Jag måste erkänna

1 Oct 2015

…att det är jobbigt. Igen står jag på alla fyra, tårarna rinner och jag är mitt uppe i en för mig karaktäristisk hostattack, andningen går rätt så tungt. Det vänstra knät har lagt av och med det så orkar inte höger höft med trycket, i kväll ser det inte så spänstigt ut när jag går, en haltande tant eller smygande snigel är de två stilarna och tempon jag har. Smärtan är intensiv. Jag skulle vilja högljutt klaga, utan glimt i ögat, bara gnälla. Men…

Jag har en son som är frisk, lite astma men i övrigt frisk och kry, inget som hotar hans liv på något sätt. I min närhet finns dock en liten kille som kämpar för att få leva ett normalt liv. Jag beundrar honom och hela hans familj som sliter för att få allt att gå ihop och för att sonen ska få det han behöver, på alla plan. Kärlek.

Jag har en bror, en underbar storebror som lever, som jag kan ringa, träffa när jag vill. Min vän har tragiskt förlorat en storebror, en storebror som förtjänat och borde fått många år till. Min vän och alla drabbade runt om henne har det oändligt tufft och mina tankar är hos dem.

Så än jag då? Jag står på mina fyra och gråter men lungorna kommer att stanna kvar i bröstkorgen om än det inte känns så och min kropp, den smärtar mot vansinnets rand ibland men jag tar det varje dag i veckan istället för de som kämpar för sin son eller sörjer sin bror. Ibland är livet orättvist på riktigt. Till alla er som kämpar i dagsläget eller har fått en andningspaus från elände, ge inte upp.

Hugg direkt i hjärtat, ett stick rakt i magen

8 Sep 2015

Jag läste ett inlägg av en vän som plötsligt hade tid att tänka, reflektera, se och bearbeta allt som visas i kring flyktingsituationen som finns idag, främst från Syrien. Den yttre världen hann ikapp henne, hann tränga in och få rum för reflektion och då kom tårarna, tårar av förtvivlan. Vad är det som egentligen händer där ute? Tänk om detta var min situation, min familjs, mina barns?

Precis denna reflektion har jag undvikit. Jag har sett bilderna av den treårige lille pojken Alan, bilder som skakat en hel värld. Korten har lagts ut i sin mest fruktansvärda form, med det lilla ansiktet rakt ner i sanden, i vattnet. Bilden som ingen kan misstolka som en barns lek. Ingen som ligger så, totalt lealös i kroppen, kan fortfarande vara vid liv. Jag har också sett bilden i redigerad form med filter, de ser tecknade ut. De är lite snällare för ens sinnesnärvaro, lite mindre otäcka.

Jag har sett alla de bilderna, hört och läst massor av reportage men snabbt har jag blundat eller bläddrat förbi, utan att riktigt släppa in känslorna. Varför? Jo, för att jag i stunden inte mäktar med att se, att på riktigt förstå, känna. Jag har istället skyndat att sätta in lite pengar till förmån för de som i panik flyr sitt land. Satt in pengar och stängt av känslorna. Varför gör jag så? Jo, för om jag tar in vad som egentligen händer sjunker jag ihop i en kraftlös hög, om jag på riktigt ska försöka sätta mig in i situationen och tänka mig att jag och min son skulle vara tvingade fly för våra liv, Kanske sitta i en överfull båt, livrädd för att båten ska kantra, sjunka, kissa och bajsa precis där vi sitter, törsta och hungra utan att kunna förse min son med mat och dryck. Frysa, utan att kunna värma, svettas utan att kunna svalka. Tänk om jag skulle försöka tänka mig frågorna min ordrika son skulle kunna ställa mig, tänk om jag skulle öva på att svara på dessa?

Jag kan inte ta in och ändå fungera. Liten och jag har pratat om hur många barn och vuxna måste fly sina land på grund av krig och hur hemskt de måste ha det. Han har sett det på barnkanalen: Mamma, det är mina nyheter. Men kanske måste även jag ta en paus, sätta mig ner och förtvivla, bryta ihop i tårar men inte än, jag är inte redo. Kanske sätter jag in en slant till och bär kläder till våra flyktingar, våra nyinflyttade som vi redan har här i Arvidsjaur. Då har jag gjort något, något litet som ändå är till nytta, gjort något och kan ändå fungera…

Ordens magi, en fyra årings värld

5 Sep 2015

Du min raring, bland alla raringar, har så många uttryck, trots din ringa ålder. Vi har varit ifrån varandra ett par, tre dagar och jag har trots min dåliga fysik uträttat en del sedan du var hos mig sist. Vi är i köket och ger varandra den där livgivande hejkramen då du över min axel spanar in omgivningen: Mamman, har du fixat den där gamla skutan? Du ser inte min förvånade blick över ditt nya uttryck. Jag för dig ifrån mig ett stycke och ser var dina ögon vilar. Jag håller inne med mitt gapskratt och säger med ett stort leende: Jo, jag har bytt batteri på klockan, så nu fungerar den igen! Du fortsätter titta på klockan med ett leende. Allt jag gör, uppmärksammar du och jag får känna mig som en fantastiskt duktig, fungerande, kompetent mamma, att du gör det med ett uttryck du sett på Bamse och satt in det i ett helt nytt samanhang gör att jag ler med hela kroppen. 

Lite senare bäddar vi sängen med nya lakan och skojar friskt med varandra. Jag säger vid ett tillfälle: Men hur stor du än blir kommer du alltid vara min bäbis. Du är fullt på det klara med det men svarar: Det är ett stort ansvar. Hur menar du då? frågar jag. Ja, men man måste ju till exempel räcka ut tungan och så då. Jag skrattar glatt och säger: Jag förstår vad du menar! Du är underbar som kommer med sådana komentarer! Du tittar leende på mig och skrattar sedan du också och jag tror du verkligen förstår att jag imponeras över dig.

På punschverandan kommer nästa självklarhet. Vi pratar om något, minns inte riktigt vad och vi kommer in på ordet handling och någon handling som är normal. Men mamma, du är väl inte så där jättenormal? Jo, men det är jag väl? svarar jag kraftigt övertygande. Hur tänkte du då? Ja, men du brukar ju säga att växter och djur pratar och de gör de ju inte. Jag och mormor vet ju det! Jo, men djur och växter kan ju prata, försöker jag. Du skrattar gott, nästan gurglande och hela magen guppar och du säger: Nä, mamma de kan ju inte det! Men om jag kittlar ett träd på grenarna så skrattar den ju och säger: 'Sluta!'! säger jag. Nej mamma! svarar du överseende. Hm, nå, jag gjorde ju ett gott försök, tänker jag och går glatt in i köket för att bre en macka.

Ett par dagar senare pratar vi om förskolan och barnen som går med dig där. Du berättar om alla gossar du leker med och jag frågar om du leker med kompis x. Du berättar för mig att kompis x bara är där mellan två specifika klockslag. Du berättar sedan att kompis y har blivit större för att hon sa till dig att vänta då du ville fråga fröken om något då hon var upptagen. Sedan säger du något om den lilla flickan som du inte kan ha hört tänker jag: Hon är lika söt som hon är snäll. 

Du min fina, är lika god som guld.

Jag gråter

23 Aug 2015

Det är otroligt tungt att säga hejdå till en vän. Hejdå, för att någon mår för dåligt för att ha mig i sitt liv. Jag ler, för att någon har förstått att jag kan vara ett hinder för lycka, accepterar det och agerar där efter. Tårar rinner för att någon känner sig vilsen, på grund av mig. Jag gråter för att jag inte kan göra något åt det.

Jag hävdar att man kan, man ska, göra slut även med vänner, kompisar, som tillslut tar med energi än de ger, tar mer än de ger överhuvudtaget om man ser till det stora hela. De kan kanske visserligen inte rå för det alla gånger men jag respekterar det fullt ut, älskar modet, orken att verkligen göra det. Vågar man dessutom göra det med fina, förklarande ord, är personen värd än mer respekt. Jag vill aldrig vara någon annans smärta.

Jag önskar dig, min vän, all lycka. Jag önskar dig mängder av styrka att finna din väg. Var vilsen men endast en stund. Du har det bättre utan mig i ditt liv, just nu. Kanske är vi fina goa vänner igen om tio år, kanske tidigare, kanske senare, kanske aldrig på samma sätt. Men i mitt hjärta kommer jag dig alltid bära, var så säker.

Gå ut och lev och låt dig aldrig nöjas, du förtjänar så mycket mer. Det gör vi alla. Älskar dig.

Vänskap i all ära men...

20 Aug 2015

Det här med vänskap är fullständigt fantastiskt. Jag är så ofantligt nöjd med mina. Nja, inte alla kanske. Det finns en jag inte är särskilt nöjd med just nu. Vänner bör ju kunna blunda för vissa saker. Kan vara saker man klumpat till, gjort bort sig med. Kan vara att förlåta något dumt man sagt. De vet när man ska komma ihåg och när man ska glömma, åtminstone när de ska låtsas glömma.

Åter till denna tveksamma vän. Vi hade talat om dåliga filmer var på vännen påtalar den sämsta han sett. Jag berättar i min tur min sämsta, i alla fall som jag kunde minnas. Hans var: Sean Banan inuti Seanafrika. Man hör ju direkt på titeln att den måste vara ett lågvattenmärke, med en sådan titel undrar jag om det ens räknas som en film. Nå, jag, som är lite seriös av mig, tog ju en riktig film: Snakes on plane, med den titeln kan man ju inbilla sig att den skulle kunna vara bra och att Samuel L. Jackson var med i den gjorde mig hyfsat övertygad. (Kan hända att jag sa att det var Morgan Freeman som var med i den men det tror jag inte.)

Hur det då var utmanade vi varandra att se den andras bottennapp. Nå, min, så kallade, kompis såg min riktiga film medan jag sökte med ljus och lyckta efter hans. Jo, så minns jag att det var! Den gick inte att finna. (Kan hända att jag glömde och förträngde utmaningen ett tag och tänkte att jag då kunde slippa men så var det nog inte).

Nå, så skulle vi äta hemma hos mig ett helt gäng för någon vecka sedan. Min, hm, vän kom och han och hans fru hade med sig en flaska med bubbel till mig, precis som goda bekantskaper gör. Men så ser jag att det är något lurt på gång. Vad händer? Jo, fram halas denna:

Är det vänskap det? undrar jag. Den ligger här brevid och tittar på mig, fortfarande inplastad, ett fånigt flin finns på Bananens ansikte. Jag har inga ursäkter kvar snart. Jag har inte hunnit, var min sista och den hånskrattades bort… Jag funderade om jag skulle be någon komma och titta på den med mig men, tillskillnad från vissa andra, så är inte jag så elak!

Jag tycker vi håller oss till kramar

16 Aug 2015

Kramar betyder mycket för människan. Det kan vara ett hej eller farväl. Det kan handla om värme, mänsklig närhet, kärlek, vänskap men också tröst, sorg och desperation. Vissa tycker att det kramar för ofta, andra att det blir för lite famntag. De kan ibland bli lite obekväma, klumpiga, oönskade. Det händer att de är ofantligt saknade.

Jag tittar på dig där du sitter och är alldeles för söt vid matbordet. Jag säger stillsamt medan jag lutar lite på huvudet: Jag funderar om jag skulle pussa dig eller kanske rent utav äta upp dig istället. Du lutar dig snabbt tillbaka och säger leende: Nej mamma! Jag är alldeles blodig inuti och jag smakar jätte jätte mycket salt. Jo, men jag tänker att jag kan sluka dig hel som vargen gjorde med rödluvan och mormor? säger jag. Mamma, säger du fortfarande med ett leende på dina röda små läppar. Jag tänker att vi ska hålla oss till att kramas och äta riktig mat. Ditt kvicka, fyndiga svar gör att jag skrattar så tårarna sprutar. Du ler och skrattar du också. Du har sådan humor! säger jag till dig, min fyra år gamla son. Jag har tur, tänker jag. Med dig i närheten kan de aldrig bli för lite kramar i mitt liv.

Det jag inte kan göra, kan jag göra, annorlunda

8 Aug 2015

Jag vill inte, jag kan inte. Jag kan aldrig bli den som ger upp. Det skulle göra för ont, det blir för tråkigt. Det skulle kapa grenarna på den jag är, den människa jag väljer att förbli trots att jag inte kan vara den jag vill vara, fullt ut.
Perioder i livet kan det verkligen se mörkt ut, besvikelserna är enorma eller rädslan över vad som kommer tar över. Det är helt ok för mig, kan grotta ner mig i det en stund och verkligen vara besviken och ledsen. Men…

Att välja att formulera om sig då man kör fast, hjälper ofantligt mycket. Det finns artiklar att läsa som t.ex.: Du är vad du tänker och jag tror att jag själv skulle kunna vara delaktig i forskningsunderlag till sådana artiklar.

I min skidkarriär fanns det mängder med träningsformer jag fick välja bort i perioder, ibland för gott. Men meningar, tankar som: Jag kan inte springa, fick istället bli: Jag kan springa på platten och utför, uppför går jag med stavar. Jag kan inte springa alls, blev till att: Jag cyklar mountainbike och paddlar kajak jäkligt mycket just nu.

Det var frustrerande och gjorde väldigt ont i hjärta och själ då jag inte själv klarade av att vara ensam med min nyfödda son, att jag inte fungerade fullt ut som jag önskade. Men att formulera om förmågor och oförmågor fungerade bra för mig. I stället för att: Jag kan inte bära mitt eget barn, fick det bli: Jag kan bära mitt barn. Han sitter i mitt knä i rullstolen och så kör vi! Jag kan inte göra det eller det, fick bli: Jag ligger här på madrassen så leker vi med dockorna och bilarna. Min son som idag kan beklaga och tycka synd om mig då jag inte kan busa på alla sätt får helt enkelt bli: Men jag kan ju det och det istället, mig är det inte synd om! För det är verkligen något som kan ta enormt mycket kraft ur en människa: Tyck synd om den. Medkänsla och beklagande av rätt slag kan vara tröstande men att tycka synd om någon upplever jag att man gör den människan mindre och ynkligare än vad den är. Det lyfter då definitivt inte.

Det svåra är ofta att acceptera att livet verkar gå åt fel håll, kanske till och med går åt fel håll alldeles för fort. Kanske är det sjukdomar som hotar att korta ner ens liv med råge. Många har jag i mitt liv som lever med det. Men börjar livet verka för kort, är det än viktigare att verkligen hitta det man kan och vill njuta av, göra det fullt ut, kanske en kortare stund i och för sig men verkligen slurpa i sig varje sekund. Vissa kallar det att nöja sig. Jag kallar det att leva fullt ut på ett sätt som passar ens förutsättningar.

Trots denna kalla, blåsiga sommar som gett många människor trötta ögon och ledsna ryggar, har jag mått helt ok, efter min förmåga. Jag har kunnat göra flera promenader, jag tog mig i väg på drygt en veckas turné i Sverige med min son. Jag har kunnat vara i stugan. Vädret har tillåtit att rensa i röran i mitt hus, det har gett en hel del energi. Jag har varit ute i regnet och lekt, varit på svampspaning på tomten med Liten och tittat på skivlingar. Mamma vi har ju bara skivlingar på vår tomt! Varit på korta cykeläventyr. Varit och fantiserat i trollskogen, åkt Skalmanhelikopter till och från Thailand. Jag har kunnat umgås med härliga, livgivande vänner, ätit och druckit choklad, vilat, druckit några glas vin, hittat nya bekantskaper.

Jag älskar verkligen verktyg! Vem behöver inte en bra kofot, en hammare, tänger, såg, mejslar av alla de slag, limpistoler, värmefönar, skarapor och annat skoj? Livet ger oss saker att hantera, hur vi hanterar dem, hur vi tacklar motgångar, hur vi ser på ett nederlag, bestämmer ofta hur vi mår, hur vi kan njuta av tillvaron. Kan man inte hantera det som kommer i vår väg så att man fortfarande kan se lycka och glädje i tillvaron som helhet, bör man nog skaffa sig en verktygslåda av det slag som passar för just det.

Har vi en bra verktygslåda för att hantera livet då? Jag har en stor rackare. Man behöver en skruvdragare, krokar att hänga upp bra saker som händer i livet, hammare och spik för att nagla fast det viktiga framför näsan. Skruva fast bra saker som hotar att lossna. Spännband bör man också ha i lådan för att spänna fast det goda så det inte glider undan, nej jag menar inte hålla fast med våld, bara spänna fast så det inte smiter iväg innan man fångar upp det och tar hand om det. Hovtång är heller inte dumt, med den kan man dra ut det som fastnat och inte passar in i ens liv längre, kanske handlar det om vänner som inte är det längre, sådana som bara tar energi utan att ge något tillbaka. Ibland kan man behöva en rejäl kofot till det. Har man möjlighet att trycka ner en sop är det riktigt fint. Med den kan man sopa undan allt onödigt som ligger och skräpar vid ens fötter. Det och de som inte förtjänar att finnas i kring en, det som tar energi, att rensa i röran gäller definitivt insidan av en själv också och i bekantskaper ikring en. Snacka om att frigöra god positiv energi. Har man dessutom en skottkärra är lyckan gjord. I den kan man lasta allt det man vill ta med sig i livet.

Livet, vilken grej! Jag fick ett. Jag ska ta och vårda mitt lite extra här på sensommar och höst. Kanske ringa och säga: Du verkar vara en go person, vill du med ut och leka lite?

Jag har varit och kånkat

3 Aug 2015

Vi sitter och väntar på en buss i Huddinge. Det regnar, vi sitter i busskuren. Vi har rest fem timmar och du är som vanligt det bästa resesällskapet. Intill oss sitter en dam och läser tidningen. Du filosoferar och tar ett varv runt kuren och kommer fram till mig med ett stort leende och glada, sprudlande ögon. Jaha och var har du varit? säger jag trots att jag vet. Jag har varit och kånkat! svarar du glatt. Jag ler och svarar: Jaha men vet du vad kånka betyder? Nja, att man varit och gått? Jag berättar om kånkat, att man får kämpa lite då man bär något. Du ler glatt och damen intill ler och säger: Det inte alltid är så lätt att använd orden rätt. Du ger dig ut på ett nytt varv, kommer fram till mig och jag frågar igen: Och var har du varit? Jag har varit och kånkat, säger du ännu en gång och jag ser buset lysa ur ögonen. Och vad har du kånkat på då? Då öppnar du handen och visar stolt upp en kapsyl. Den här! Nu skattar damen, jag och du högt tillsammans.

Hemma i vårt hus ska vi laga mat, du och jag. Vi ska göra korianderkyckling och du vill hjälpa till. Jag gör iordning och säger: Du får mortla koriandern. Vad är mokla? Jag visar dig morteln och du säger: Wow! Jag har aldrig moklat förut. Jag får inte mokla hos pappa. Stora leendet tar plats i mitt bröst. Funderar hur ofta den har hunnit vara framme. Nå men nu är det dags. Med stolthet och stor koncentration moklar du för fullt och säger att det ska du berätta för pappa. Jag svarar att om du ber om det får du säkert mortla där också. Inser sedan att ordet mortla nog inte finns i svenskan men du använder ju mokla så då är det ju lugnt!

Mamma tack för att du gjort den här fina middagen till oss. Du gör alltid fina middagar, säger du vid ett annat tillfälle. Det värmer till i bröstet. Tack vännen, vad glad jag är att du uppskattade den. Genast vill du pröva ordet och säger. Ja men pappas starkasås som han gjorde till grillningen igår uppskattade jag inte. Jag ler stort inombords och säger: Tyckte du den var för stark? Ja och det uppskattar jag inte. Jag frågade om hans kompis X tyckte om den. Ja den passade nog henne bättre.

Ditt ordförråd är stort och din lycka att använda för dig nya och välbeprövade ord är påtaglig, till och med de nya som jag ofrivilligt lyckas skapa… Vi skrattar mycket vid ordhanteringen men jag skrattar aldrig åt dig eller dina försök, inte högt i alla fall men med dig skrattar jag massor!

I vår tror jag det nya ord som fick dig att skratta mest och innerligast var komocka! Det var ett mycket roligt ord som du skrattade gott åt, länge.

Jag skulle vilja ha din hjärnas ordbehandlingsprogram, din nyfikenhet på ord, hur de smakar, låter, fungerar i praktiken och använda det själv i engelska. Det känns som om jag skulle bli ett engelskt språkproffs på ett kick. Har bara lärt mig ett nytt engelskt ord i sommar medan du lärt dig alla färgerna på engelska…

Att mokla eller inte mokla, det är frågan. :)

Vem behöver självförtroende när man har Liten

28 Jun 2015

Du vet att jag har svårt att delta i vissa saker, vissa aktiviteter och accepterar det på ett underbart självklart sätt. Mamma, du kan ju inte springa med mig så mycket, bara några steg. Det är sant, svarar jag. Jag tycker synd om dig, säger du till mig. Jag svarar: Det ska du inte göra, det är inte synd om mig. Men jag tycker det, svarar du. Gör inte det, för vet du vad, jag går ju väldigt bra. Du skiner upp. Ja, det gör du!

Idag är det varmt ute och kroppen är snäll därför ger jag med mig då du ber mig studsa med dig på studsmattan, till din stora glädje. Då vi tagit oss innanför nätet och börjar skuttandet skrattar du gurglande, tittar på mig, med lycka i ögonen och säger beundrande: Mamma, du är ju jätteduktig på att leka med mig på studsmattan! Du studsar jättebra. Du avslutar med ett: Mamma, vi har så mycket kul ihop. Jo, det tycker jag med älskling.

Senare sitter vi och äter och du säger efter att ha klunkat i dig för mycket kall dryck: Mamma, jag fick ont i pannan. Drack du för snabbt? Ja. När jag får ont i pannan tänker jag på dig, säger du med nedslagen blick och sorgsen röst. Jaha, vad tänker du då? Att jag saknar dig. Men nu är det bra, tillägger du sedan med ens strålande igen.

You light up my life.

En heldag, för mig

13 Jun 2015

Liten sjöng för mig i morse med sin ljusa fina stämma, födelsedagssången, sedan fick jag flera kramar och pussar. Ingen dag kan börja bättre än så. Rätt fantastiskt vad som sedan faktiskt ordnats för mig. Calle Philip valde sin bröllopsdag på min dag. Jag antar att det är för att alltid komma ihåg att fira mig stort. Lite mer lokalt ordnade forna K4 en heldag till min ära, de kallar den visserligen för Förbandsdagen men jag förstår ju den egentliga orsaken. Jag och Liten plockade upp vår vän och åkte upp för att visa vår uppskattning och delta.

Där fick vi se våra militärer göra ner ett fiendeläger med bly och sprängningar, man kanske skulle kunna se det som ett Miafyrverkeri med eld, rök och diverse smällare. Något senare skumpade vi fram på ett släp, draget av en sexhjuling. De stora gröna hjälmarna skumpade minst lika mycket för att kunna vrida sig ett kvarts varv på skallen, liten skrattade gott.

Nästa fordon som tog oss på Eriksgata, var bandvagnen. Nej, inte barnvagnen som jag lyckades kalla den, bandvagnen. Vi lyckades lura med oss vår vän och drog i väg över sten, myr och vattendrag. Det lutade rätt bra där ett tag men föraren lutade med och körde glatt vidare.

Sedan dukades det upp för lunch för mig och ja, för de övriga som förmodligen också var där för att fira mig. Pasta med kyckling, saft, bröd och till litens stora förtjusning, russin! Frusna men rätt nöjda över hur dagen utvecklat sig begav vi oss hemåt.

Jag kikade in på Facebook och ser mängder med vänner som gratulerat mig, hinner inte läsa alla, tänker att jag läser och svarar senare. Nu började vi fixa med fikat och: Party crasher! ropas det i porttelefonen och hon påstår sig vara nere vid dörren. Den fina kommer upp med en present och ett stort leende. Hon har inte tid att leka med oss men kramar och leenden har hon alltid massor av, allt ett födelsedagsbarn kan önska sig.

Övriga gästerna kom, den yngste endast 11 veckor och på min dag lyckades hon hålla sig vaken så jag fick se mer av den fina, nya lilla individen, ja och de goa föräldrarna förstås. Så gott att de orkar hålla sig vakna och komma till mig på min dag. ;) Brorsbarn och föräldrar var också på plats, det blir varmt i hjärtat. Calle Philip med sällskap var upptagna, så också människorna på Mia-förbandsdagen. Så med en nätt liten skara till bordet fick vi fika desto mer. Den bästa presenten enligt Liten, var den gröna, utdragbara vattenslangen. Presenten han valt med hjälp av sin far, råkade hjärtat slå en spricka i.

Jag myser av att ha en egen dag att bli firad på. Vi, lillfamiljen på två, lyckades sedan bli bjudna på middag och träffa fler goa fina som gratulerade, åt och skrattade. Det var en fin bonus. Bäst av allt på hela dagen kommer dock var alla de spontana grattis från Liten, grattis med värme och kärlek som lyser ur hans varma ögon. Jag har svårt att förstå att någon så ung kan vara så innerlig. Komplimangerna har haglat hela dagen, nja, inte under krig och bandvagnar men han får mig verkligen mig att stärkas i min känsla att vara störst, bäst, starkast och vackrast! ;)

Sedan kryper vi till kojs och hälften av oss slocknar som en ljus. Jag kikar in på Facebook igen. Oj! Fina goa vänner, vad det värmer att ni sickar en hälsning! Så många som jag önskar var här eller bodde närmare. Jag är rik, rik på sådant som inte går att köpas för pengar och jag är full, inte på alkohol utan av kärlek. Jag måste än en gång säga: Jag fick det bäst.

I wish you enough

I det lilla finns det stora

11 Jun 2015

Idag har jag nästan fått bli blodgivare! Efter jag fick lov att sluta som skidåkare och inte behövde vara rädd om varenda droppe blod så har jag försökt att få bli blodgivare. Det har inte gått så bra. En gång hade jag nyligen varit ute och rest, en annan gång varit i malarialand för tätt inpå, tatuerad blev nästa avvisande, dyngförkyld ett par gånger, tagit icke godkänd medicin under många år. Då jag äntligen och verkligen trodde att jag skulle bli godkänd, då hade jag fött barn för tätt inpå. Nu för några veckor sedan hörde jag att de ändrat sig angående vissa mediciner, jag ringde och just det var grönt. Så från att ha blivit avvisad och inte ens varit godkänd att lämna ”testblod” har jag nu fått lämna mina fem rör och det är en seger!

Jag tycker att det är en sådan liten insats från min sida som i förlängningen kanske kan rädda liv. Jag vill bland annat att min son ska kunna få den hjälpen om han blir skadad eller sjuk, därför är det självklart att om jag kan, ska jag ge. Nu väntar och längtar jag till i oktober, då räknar jag kallt med att bli blodgivare för första gången i mitt liv. Det känns stort för mig.

Ivrigt skapande av nytt

28 May 2015

Älskar barn och deras nyfikenhet, intresse för omvärden och att lära sig nya saker. Älskar mitt barns outtröttliga nyfikenhet som tvingar mig att fundera och söka information som han önskar.

Liten kommer från förskolan och berättar att han och hans kompisar har gjort äcklig kompost till tjuvar. Vi pratade om kompostering för ganska länge sedan och kanske har ämnet kommit upp nyligen på förskolan. Någon vecka senare och mer prat om ämnet föds en idé. Jag pratar med mormor och morfar att få låna deras komposttunna som liksom bara står och väntar på att få användas. De tycker det är en bra idé och Liten får tunnan av sina morföräldrar.

Eld och lågor börjar vi spara på matrester redan innan tunnan är på plats. Vi pratar om hur vi kan ta reda på de bästa kompostidéerna och ska kolla lite på nätet om vi kan få några bra uppslag. Liten filosoferar över alla maskar och larver som kommer i tunnan tillslut och han berättar för mig att de äter upp maten och bladen och bajsar ut jord. Liten är föresten väldigt duktig på allt som har med bajs att göra. Han är liksom i åldern. Vi ska kolla upp hur lång tid det tar innan det blir jord. Han tycker det är bra att återvinna mat istället för att kasta den. Vi återvinner redan det flesta andra saker som man kan.

Så kom då morfar med tunnan och Liten säger då han kommer hem från förskolan: Jag är så ivrig att få börja kompostera! Jag tittar på honom och njuter av att höra honom använda sitt nya ord, ivrig, ännu en gång. Vi fyller botten med lite gammal jord, vissnade blommor och några nävar gräs, sedan häller han på våra matrester. Vi tittar ner i tunnan. Blä! Det luktar dåligt! säger han högt. Jag säger att ännu luktar det väldigt lite, vänta bara tills allt ruttnat lite mer. Han ser inte fullt så imponerad och ivrig ut.

Min Chicken red curry till middag blev lite väl stark så vi fick leta efter något i frysen som skulle kunna fylla sonens mage. Det fick bli en hemgjord burgare till riset och grönsaker. Grönsakerna är som alltid hans favoriter, grönkål, gurka, avokado, tomater och mozzarellaost tar sig snabbt över läpparna, burgaren lika så. Han förklarar sedan för mig att han inte är hungrig på ris men får äta ett par skedar ändå. Sedan ser jag liksom hur Liten tänker till och så tar han fram triumfkortet: Men mamma, det är ju bra att det blir kvar lite ris till komposten! Hm, du tänker så, säger jag och funderar sedan för mig själv om det här med kompostering var en sådan bra idé i alla fall. :)

Lördag

27 May 2015

Vi är på hotell för bastu och umgänge, ansiktsmasker och peelingprodukter finns nerpackade och inpackningar likaså. Vi har försett oss med bubbel i receptionen och beställt in en bricka med diverse ost, korv, bröd, kex och tapenade.

Funderar på hur jag ska sitta, var jag kan sätta ner min arm. Den är inte önskvärd just nu. Håller i den vänstra handen med den högra, försöker lägga armen mot bröstkorgen? Nä, mot armstödet? Nja, mot magen? Jo, den är mjuk men det blir ändå inte bra. Nervsmärtorna är intensiva och att nudda med fingret mot underarmens undersida är som att bli bränd av ett strykjärn. Utsidan av lillfingret är precis lika grinig.

Vi pratar, skrattar och njuter av dryck och tilltugg. Vi var en större skara från begynnelsen men blev tillslut fyra och får ett tillskott senare på kvällen. I bastun slappnar musklerna av trots att termonetern ljuger med sin temperatur på 90 grader men förmodligen har vi knappt 55. Men inget av det gör mig nerslagen. Jag njuter och glömmer stundvis smärtan som strålar upp i axen och ner i fingrarna.

Modiga kvinnor simmar i den svinkalla basängen. Kan bara tänka mig vad som skulle hända om jag klev ner. De skulle få plocka upp en Mia utan böjbara leder ur poolen. Åh, kanske som den där kvicksilvermannen i Terminator som stelnade av flytande kväve eller vad det nu var! Om de tappade mig i golvet skulle jag brisera precis som han, som ett glas mot ett klinkergolv.

Bastun är ett klart bättre alternativ. Då vi ätit och myst färdigt var kläder tvungen att tas på. Funderar på sådana där tröjor som bara har en ärm men jackor i samma stuk finns nog inte, i alla fall inte för våra breddgrader! Vi tar oss hem till mig för att göra Thaitacos som vi är några som döpt om det till. Hackande i thaistyle krävs, massor av diverse ingredienser ska finfördelas. Dryck finns men den behövs inte hackas, utan sväljes precis som den är.

Tillsammans med ännu mer glädje och entusiasm blir vi tillslut färdiga, den femte i sällskapet kommer med sista ingrediensen och vi sätter oss till bords med tv uppskruvad. I kväll ser vi Måns ta hem Slagerfestivalen.

Vi hissar, dissar, småtjafsar, dricker och äter, allt i härlig vänskaplig anda. Stundvis kommer smärtan över mig så jag inte riktigt är med de övriga men tänker där jag sitter att jag är välsignad att få ha dessa människor, vänner kring mig i denna stund. De ger mig glädje och bubblande lyckorus som tränger genom nervers protester.

Vi tjoar vid segern och tar fåniga och fina kort som vi lägger ut på diverse sociala medier, förmodligen till vissa människors förtret och andras munterhet. Tröttheten gör att vi sent omsider måste tacka för kvällen.

Ensam i tystnaden tycks smärtinpulserna ta över där sorlet tidigare fått ta plats. Gör mig i ordning för kvällen och väl med huvudet på kudden tar jag fram mindfulnesspåret på telefonen som talar mig tillrätta och gör att smärtan inte tar över totalt. Vilar i den trygga rösten och lyckas trots den brännande smärtan somna med ett leende på läpparna.

Tack för den här kvällen ni goa.

Vad tänker du på?

20 May 2015

Vi är på väg ut på äventyr till den stora staden. Vi ska hälsa på hos min senaste guddotter, ja och dennas föräldrar förstås! (Men små, söta barn har lite högre prioritet.) Du, min Lilleman, har bestämt att denna gång ska du visa lillasyster hur man gör när man ska gå. Masa har du redan lärt ut henne och med det är du mäkta nöjd.

På bussen från flyget slår du upp en karta jag fått tag i på flygplansen då jag vet hur dessa fascinerar dig. Du sitter och berättar högt vad vi ser och passerar. Nu kommer vi till byggarbetsplatsen, den ser man här. Och så det stora huset. Här kommer kurvan. Jag känner mig lugn att du har koll på vägen, jag kan därmed slappna av och vila lite.

Vi kommer fram sent och det bästa av resesällskap, endast fyra år gammal, har fixat den fem timmar långa resan galant, inget gnäll, utan bara frågor om vad vi ska göra näst. På plats hos våra fina vänner äts det plättar av den korsögda lilla killen, plättar har du alltid ork med.

Halv tio ligger vi i sängen. Jag läser en kort Pixibok och dina ögon sluts helt. Jag tittar på dig, ser dig. Helt avslappnade är dina nätta anlettsdrag. Plötsligt kommer ett snabbt leende på dina läppar, det försvinner så kvickt att jag undrar om jag sett fel men så kommer leendet en gång till, borta nästa sekund och sedan ett till leende, lika kort, precis som om musklerna inte egentligen orkar dra upp dina mungipor. Borde låta bli, borde låta dig glida in i den mjuka slummerns värld men kan inte, måste få veta så jag frågar: Vad ler du åt? Åt Nova, svarar du, åter med leendet på läpparna. Nova, din gudlillasyster som du ser fram emot att möta imorgon.

Vi busar mycket på vår minisemester och besöker lekparker, både med och utan djur, syster får mest nöja sig med att gunga vilket hon gör med nöje. Vi shoppar lite och gör mycket lite nytta men hinner leka desto mer med den minsta i sällskapet.

Efter vi ätit middag en av kvällarna tittar du på mig och säger: Mamma, mitt hjärta slår hårt av glädje. Varför gör det det? frågar jag. För att du är så fin. Aj. Det gör ont att ha världens underbaraste filosof som son.

Vår tid hos våra vänner blir bra, skön och avslappnad. Jag har fått gosa med goa fina dottern och pratat, umgåtts och bara suttit tyst med två av de gästvänligaste, goaste människorna. Du Liten, är nöjd med att fått vara med syster men säger efteråt att du inte är nöjd med hur du visade hur hon ska göra när hon går men jag berättar att jag tror att det räcker. Då vi kommer hem till Arvidsjaurs flygplats suckar du djupt och säger att det är skönt att vara hemma. Men, när som helst Liten, säg bara till så gör vi snart en resa igen, lättsammare sällskap är svårt att finna och någon som skapar så hårt bultande hjärta i min bröstkorg kommer jag aldrig att finna igen. Ledsen att jag inte kunde svara att du hade rätt och att det vore möjligt då du sa: Mamma, jag tror att det växer en bäbis i din mage nu. Tack älskade gosse för att du är du.

Jag är du och du är ni

11 May 2015

Runt mig, ni är så många runt mig, många som utstrålar smärta och tyngd, smärta i hjärta, själ, hjärna och kropp. Alla får sitt sägs det, går inte att komma undan helt. Vi har alla olika kors att bära, de är väldigt varierande och de förändras ständigt. De kan vara små och lätta, stora och otympliga, taggiga och släta. Ibland är de så små att de går ta i famnen som en liten nyfödd, en annan gång är de större, kan dock fortfarandes bäras men ibland får man dra dem efter sig i sugande dy, man kommer sig inte framåt utan hotas att dras med bakåt, nedåt i gyttjan.

Jag tittar mig omkring och jag ser, jag ser mig omkring och jag känner, det gör ont att se och känna smärtan som finns överallt. Din smärta gör mig ont, den skär i mig, jag känner den och bär den med mig en stund. Jag lär mig, tränar på, att släppa, att inte göra den till min egen, lägga den till min egen.

Jag ser dig, ser hur du försöker hålla ihop, alla små snörbitar och repstumpar tillsammans med trasiga och slitna spännband håller delarna du består av på plats, så gott det går. Hur länge till? Hur länge till håller du? Kanske är det så att ett nytt, brett, rejält spännband måste införskaffas? Kanske är det dags att låta allt rämna, att bryta ihop totalt? Kanske är det dags att be om hjälp, blotta sin strupe, våga ta det otäcka steget?

Du, du är stor, liten, gammal, ung, glad, ledsen, du är ni och ni är många och ni bor hos mig, i mitt hjärta, i min själ. Jag kommer inte att släppa taget. Jag bryr mig om, jag lider med er, skrattar och gråter, jag både svär åt och välsignar vänskaper som får mig att känna så mycket. Det är enklare om man inte bär mycket, lättare att gå. Jag lär mig, tar in er smärta och försöker sedan inte bära den långt, bara ett litet stycke, bära en liten stund för att underlätta om jag kan.

Jag vet att jag är jobbig. Jag vet att jag drar fram, att jag stökar till. Jag vet vad ni betyder för mig. Ibland vill man nog inte ha mig i närheten för jag frågar och inte är tyst om vad jag ser. Jag vet att jag kan vara tyst, om man säger åt mig att bara lyssna.

Jag tror att den som hittar goda vägar, sätt, att hantera tuffa saker sitt liv, är de som i längden mår bäst. Då kan man upptäcka och finna lycka mitt i röran, kaoset och eländet. Livet är pest och pina, fest och underbart ljus, misär och eufori. Utgår man ifrån det ljusa är det lättare att hantera det mörka. Utgår man ifrån att livet är mörkt kan det vara svårt att överbevisa sig själv att det finns hopp.

Är du där i mörkret, leta efter något gott, slå dig ner där och se det positiva innan du tar tag i att få mer energi, gnistor, glöd och lågor i ditt liv igen. Det kan ta tid men det går, ge inte upp, ofta behövs mängder av tålamod. Smärtan, sorgen, tyngden kan behöva hänga med ett längre tag men behöver få lagom proportioner.

Jag är du och du är ni. Kämpa på för det är du värd.